Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 7. 3. 1921 - Ryska diplomatminnen från Balkan och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 DAGENS FRÅGOR
Det finns icke heller många beröringspunkter mellan Sveriges
ledande politici, sådana de framstå i hans teckning, och dem han i
regel haft att göra med i Bulgarien. Kung Gustafs ordkarga
uppriktighet var en lisa efter samspråken med Koburgaren, och åt hans
ärliga och orubbliga fredskärlek ges ett villigt erkännande. Även för
drottningen gör han, trots hennes personliga sympatier för sina
landsmän, oförbehållsamt sin honnör, liksom han överhuvud behandlar
Rysslands svenska motståndare med all personlig respekt. De
djupaste intrycken har han dock mottagit av K. A. Wallenberg och
Branting; den förres affärsmannamässiga rättframhet måtte till en
början något ha konfunderat honom för att emellertid sedan vinna
hans oförställda beundran, och den senare tycks snart sagt ha kunnat
i honom vinna en proselyt för socialismen, n. b. sådan den ter sig
i vårt lyckliga land.
Rent historiskt äro memoarerna kanske icke så givande som man
skulle kunnat hoppas. Intet ord användes av förf. med sådan
förkärlek som »uppriktig», rnen en uppriktig diplomat är ju även i det
nu begynta tusenårsriket en contradictio in adjecto. Man får således
inte begära för mycket av honom själv. Det finns också ett och
annat, som tyder på, att han icke fått skåda allt för djupt in mellan
de kulisser, bakom vilka den ryska politikens gång under motsatta
strömningars och personligheters brytningar och intrigspel, stundom
tycks det något på måfå, dirigerades.
I utvecklingen av eit händelseförlopp av världshistorisk betydelse
har han dock fått medverka som en av premiäraktörerna: i
tillkomsten av 1912 års ödesdigra Balkanallians, vars bulgariska
version på sin tid refererats i denna tidskrift (årg. 1915, sid. 513 ff.).
Nekljudovs redogörelse belyser den ryska diplomatins intima
medverkan härvid och på samma gång den ryska utrikesledningens
oförmåga att inse, att konsekvensen skulle bliva krig på Balkan. Den
bekräftar också, att den verkliga huvudrollen spelades av ryske
ministern i Belgrad Hartwig, en av panslavismens hänsynslösaste
be-främjare i senare tid och över huvud en av den ryska
Balkanpoli-tikens intressantaste personligheter, av hvilken man här får en livlig
och läsvärd karaktäristik. De båda kollegerna gingo i fortsättningen
något skilda vägar, i det att det var Hartwig, som tog initiativet till
det nya Balkanförbund utan Bulgarien, inför vilket detta 1913 dukade
under, medan Nekljudov skarpt kritiserar, att Ryssland vid
Bukarestfreden lämnade Bulgarien helt åt dess visserligen välförtjänta öde,
följden var dess enrollering bland Rysslands fiender två år efteråt,
vilken händelse han anser ha avgjort Rysslands nederlag i
världskriget.
Upplysningarna om det diplomatiska spelet i Stockholm äro
magrare. Situationen är ju också nu så förändrad, att samma intresse
icke längre kan väckas av förhållanden, vilkas vidrörande för några
år sedan kanske skulle framkallat en viss sensation. T. ex.
presidenten Poincarés (av franske ministern Thiébaud utan Nekljudovs
vetskap igångsatta) befattning med Assanovitj-afFärens utslätande under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
