Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av O. Wieselgren - Sigfrid Siwertz: Selambs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På den producerande sidan har man ej utan oro sett både ett och
annat tecken som tyder på att denna känsla är på väg att vinna en
allt mera vidsträckt spridning, och frågan om lämpliga motåtgärder
har efter allt att döma varit föremål för livliga diskussioner. På
sina håll fattar man saken särdeles enkelt. Så förekom exempelvis
i den enquête rörande vår tids litterära produktionskraft, som i det
föregående omnämnts, ett yttrande, fällt av en bland våra
romanförfattare, knappast att räkna bland de mera framstående, som gick ut
på att framhålla det otillbörliga i att författare utsattes för
ofördelaktig kritik, vilket enligt vederbörandes oförgripliga mening måste i
hög grad ogynnsamt påverka deras arbetsglädje och deras
produktionskraft. Man frågar sig, om avsikten är att söka åstadkomma en
lagstiftning, som skall tillförsäkra våra svenska författare samma
privilegierade ställning, som konungen av Danmark åtnjöt enligt en
av den gamla Kongelovens paragrafer, vilken bjöd att »alt Godt och
Skiønt som om en Christelig Suveræn Konge siges og skrives kand,
kand og skal ogsaa om Danmarks Enevolds Arvekonge paa den yndigste
Maade forklares og udtydes». Det vill nästan synas som om vår
samtids svenska författare icke ogärna skulle se, att statsmakterna på
ett eller annat sätt ingrepe för att tvinga den motspänstiga kritiken
att uppskatta deras företräden. Även på omvägar strävar man mot
samma mål, åtminstone så vitt man får döma av det förslag om att
skattlägga översättningslitteratur, som för någon tid sedan
framkommit. Måhända kan det tyckas som om man borde lämna dylika
naiviteter utan avseende, men då samtidigt från inflytelserikt
förläggarhåll vissa tendenser, otvetydigt syftande till den fria kritikens
klavbindande, gjort sig märkbara, torde saken icke böra få passera alldeles
oanmärkt, om också under nuvarande förhållanden något praktiskt
resultat av densamma näppeligen torde vara att förvänta. Den
Frödingska grundsatsen att »strunt är strunt och snus är snus, om
ock i gyllne dosor» gäller nämligen orubbligt även på litteraturens
område, och varken översättningsavgifter, reklamnotiser eller andra
förläggaråtgärder kunna förvandla dåliga böcker till goda.
Säkerligen skulle förhållandena på vår bokmarknad bliva avsevärt lugnare,
om denna enkla sanning vunne mera beaktande.
Julens svenska skönlitteratur är ungefär sådan som den brukar
vara, varken bättre eller sämre; där finnes passabelt, medelmåttigt
och underhaltigt i ungefär ordinär blandning. I ett par fall kan man
emellertid med glädje konstatera ansatser, som förråda mera
målmedvetna strävanden, vilka måhända berättiga oss att ej utan
förhoppningar se framtiden till mötes.
Att Sigfrid Siwertz’ stora roman Selambs även hos den mera
kritiskt anlagda delen av vårt publikum rönt ett så gynnsamt
mottagande beror tvivelsutan i ej ringa grad på dess sällsynt solida
tekniska egenskaper. Vi ha i allmänhet under senare år så gott som
fullständigt fått vänja oss av med att av vår prosalitteratur kräva
vad man menar med komposition. De flesta bland våra på nämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
