Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - En fågelskildrare. Av B. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FAGELSKILDRARE 37
bild, är alltid fångat mot den jord, till vilken det är bundet.
Vad marken bjuder av skydd och förklädande likhet, vad
djur-och växtvärlden skänker av livsmöjligheter eller blott av
karaktäristisk bakgrund tages med, än i mera utförda skildringar, än
i ett till synes nästan avsiktslöst förbigående, som dock även
det låter varje livsyttring framstå mot dess rätta bakgrund. Och
detta är ej endast en Småkonst, som binder sig vid den fläck,
där boet ligger och kamerajägaren lurar. Ur enskilda drag och
hastiga utblickar från gömstället eller under färden dit framväxer
en helhetsbild av det landskap, som fåglarna höra hemma i och
som de själva ge en del av dess särprägel. Just denna särprägel,
den som återgår på den strängt orsaksbundna växelverkan mellan
markens beskaffenhet och det liv, den bär, bestämmer konturen
även i de mera omfattande landskapsbilderna i Bengt Bergs
fågelböcker. Vad man tycker sig skymta i dem är en livsform,
som den nya tiden ännu ej lösgjort från det omedelbara
beroendet av den egna jordens alstringskraft. Det är samma
natur-bundeiihet, som oupplösligt förenar allt, från den
sträckfågelsskjutande, äggsamlande skärgårdsfiskaren eller den öländske
back-stugusittaren ända till de av den anryckande kulturen — eller
okulturen — hotade fåglarna.
Till Bergs senare fågelböcker höra tvänne samlingar
Sällsynta fåglar, framskjutna utposter från starkare förekomster i
fjärran länder eller vikande, snart kanske alldeles undanträngda
rester av en fordom talrikare stam. Den äldsta samlingen, som
utkom 1916, bjuder bilder från det rika och egenartade
fågellivet i de öländska myrarna, den andra, av år 1919, är ägnad
åt de yttersta holmarna och skären i Östersjön, där skräntärnan
— den stolta havssvalan — och grågåsen funnit en tillflykt, och
åt några dvärgtärnepar på en låg holme utanför Öland. Vill
man riktigt se Bengt Bergs förmåga att teckna sina fåglar i
landskapet, skall man läsa hans skildring av långnäbban, den
öländska »fåvittan». Liksom de andra större vadarna är hon
tydligen med sin resliga gestalt och sitt skarpa, egenartade läte
en av de få djurarter hos oss, som märkas i
landskapsbilden. Liksom sina fränder synes hon också ha fått ett starkt
grepp i bygdefolkets fantasi. Det är väl icke heller så
underligt. Se bara på hennes ögon (jfr bilden på nästa sida). Släktled
efter släktled har vaknat vid att fåviltan setat på gärdesgården vid
stugknuten och sett på folk och kräk med den blicken. Måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
