Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Första kammarens moderata parti. Av Ivar Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lilla partiet rekryterades alltjämt väsentligen från samma håll
som förut, Stockholm, Göteborg och Norrland. Tullfrågan
trängdes mer och mer i bakgrunden, ingen tänkte numera på en
återgång från systemet. Skulle den ändock alltjämt vara
politiskt åtskiljande i kammaren? I själva verket var den det icke,
andra frågor framkommo, som syntes snarare ägnade att vara
det. Inom det stora partiet funnos åtskilliga, som kände
partibandet tryckande och ville befrias därifrån. Efter förhandlingar
vid början av 1905 års riksdag bildades så det nya, »moderata
partiet». Det var i själva verket endast en utvidgning av det
gamla frihandelspartiet med eliminerande av tullfrågan. Även
representanter från protektionistiska län kunde nu inträda däri.
Hugo Tamm var en ganska ljum anhängare av den nya
partibildningen och undandrog sig att bliva dess ordförande. Härtill
utsågs frih. Gustaf Tamm. Något annat program än neutralitet
i tullfrågan ansågs icke behövligt. Man uttalade, att några
bindande partibeslut icke skulle fattas, men att den som icke
delade den uppfattning, vilken vid överläggning inom partiet kunde
anses vara den allmänna, borde öppet giva sådant tillkänna.
Ett förtroenderåd utsågs, vilket hade att förbereda val o. d.
Numerären hade nu stigit till ett 40-tal. Under de följande
riksdagarna ökades denna något. En stor förlust led partiet 1907
genom Hugo Tamms oväntade bortgång. Han var alltjämt den
parlamentariskt verksammaste av partiets ledamöter; hans
personlighet gjorde honom särskilt lämpad att förhandla med folk
utom partiet, och åt honom uppdrogs vanligen att i större
politiska frågor i kammaren framföra partiets ståndpunkt, vilket
han städse gjorde i lojalt samförstånd med politiskt närstående.
Nya krafter kommo emellertid till: den skarpsinnige, mångsidigt
erfarne Aug. Wijkander, den allmänt avhållne, självständige och
gedigne Hugo Fahlén och många andra, vilka ännu äro i livet
och icke skola här särskilt nämnas[1]. 1910 uppsattes ett
programuttalande, som skulle för utomstående angiva partiets
allmänna syfte; detta skulle vara att »på grundvalen av
bestående rätt, ordning och samhällsskick målmedvetet och bestämt
arbeta för samhällets utveckling i en i god mening
demokratisk anda». Men någon propaganda gjorde partiet aldrig, det
var och förblev en personlig sammanslutning, icke ett politiskt
parti i egentlig mening. Emellertid växte det otvivelaktigt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
