Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 25. 5. 1920 - Finlands strävan till Norra Ishavet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finlands strävan
till Norra Ishavet.
DAGENS FRÅGOR
De i folkrättsligt avseende ovissa förhållandena
vid Norra Ishavets kust fingo genom fredsslutet
1809 blott en lösning så att säga i klump. Det var först genom
1826 års gränsreglering, som statsgränserna blevo bestämda. Genom
denna kom gränsen mellan Norge och Ryssland att följa Pasvikälven
till det på älvens vänstra strand liggande grekisk-katolska kapellet
Boris-Gleb, vilket jämte ett litet område om 3—4 kvadratkilometer
tilldelades Ryssland. Från denna, helt nära den djupt inskjutande
Bökfjorden liggande punkt framdrogs gränsen i sydöstlig och östlig
riktning för att slutligen, följande Jakobsälven, gå ut till havet.
Egendomligheten av denna gränssträckning i vad rörer dess norra del har
ej förr givit anledning till politisk diskussion, men har tilldragit sig
mycken uppmärksamhet i samma mån som det från havet utestängda
Finland gjort krav på att nå fram till nordhavets isfria kust.
Finländarnes önskningar i detta avseende tillkännagåvos redan
på 1860-talet i samband med avståendet till Ryssland av ett mindre
landområde vid Systerbäck; men oaktat de vunno ett kejsarlöfte —
vars tolkning dock är föremål för olika meningar — ledde
framställningen ej till någon åtgärd, och under den Bobrikovska regimen
lades ärendet till handlingarna. Då Finland vunnit sin
självständighet på samma gång dess mäktiga granne i öster genom
bolsje-vikrevolutionen befann sig i ett svaghetstillstånd, gjorde sig genast
en nationell, finländsk rörelse gällande, vilken som bekant avsåg ej blott
landvinning vid Ishavet utan syftade vida därutöver — till
förvärvandet av Östkarelen, jå, av hela Kolahalvön jämte den nybyggda
Murman-järnvägen. Dessa vittgående planer fingo visserligen ställas på
framtiden; men den röda finländska regeringen avslöt under sin korta
maktperiod med bolsjevikregeringen en överenskommelse, genom vilken
Finlands tillträde till Ishavet säkerställdes; emellan Norge och
Ryssland skulle en tämligen bred zon fram mot havet inskjutas. Då
någon ändring av den norska gränsen ej ifrågasattes och för övrigt
vederhäftigheten hos de kontraherande parterna icke sattes
synnerligen högt, ådrog sig saken ej alltför stor uppmärksamhet. Ett annat
blev förhållandet, då Finland med Tysklands hjälp slagit ned det
röda väldet och avsikter kunde spåras hos tyskarna att genom
understödjandet av de finländska Ishavsplanerna själva skaffa sig fast
fot vid den omstridda kuststräckan. Nu fingo ententemakterna
och särskilt England anledning att motsätta sig den ifrågasatta
finländska utvidgningen, och även i Norge gav läget anledning till en
diskussion, som ägde rum både i pressen och inom stortinget. Vid
denna tidpunkt, i mars 1918, gjordes från norsk sida gällande, att
Norge ej borde stillatigande iakttaga de finländsk-tyska planerna,
särskilt på grund av att de finländska önskningarna numera på vissa
håll sträckte sig även till norskt territorium mot vissa kompensationer;
norrmännen borde för övrigt begagna tillfället för att vinna en
välbehövlig förbättring i avseende å gränssträckningen.
Vad beträffar de finländska önskningarna i vad det rörde norskt
område antyddes det i landets press att den i allmänhet såsom lämp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
