Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 26 jan. 1920 - Demos’ hövdingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 DAGENS FRÅGOR
kiga affärerna skulle vara den, alt det lyckats privatkapitalismen föra
in sin trojanska trähäst — i form av herr Aschberg — inom
socialdemokratiens fasta borg och att man inom de heligas samfund
härigenom råkat ut för malören att som oskyldiga lamm uppslukas av
dfn usla fienden genom den fara som besmitlelsen från det
borgerliga samhällets alla skamliga laster måste medföra för de renhjärtade.
Detta vore ju enbart komiskt, om icke själva saken vore så tragisk.
Och tragiken ligger mycket djupare än den företeelsen, att några
personer i framskjuten politisk ställning inlåtit sig i tvivelaktiga affärer,
till och med om man tar i betraktande det särskilt motbjudande,
som ligger i jämförelsen mellan deras handlingssätt och deras
politiska uttalanden. Explosionen och verkningarna hade säkert ej blivit
så kraftiga och ödesdigra, om ej en annan och betydligt allvarligare
fråga legat bakom: förhållandet mellan ledarne och massorna,
demokratiens oundvikliga, stora problem. Här har det redan börjat att
av andra orsaker draga i hop till kris inom den svenska
arbetarrörelsen.
Det är en väl känd företeelse inom folkrörelsernas historia i alla
länder, att när de nått en viss ålder — 30-40 år eller så omkring —
så börja automatiskt orosfenomen att uppstå, som ta sig uttryck i
missnöje med de gamla ledarne och deras arbetsmetoder och som
ej sällan resultera i en våldsam omdaning av rörelsens karaktär och
organisationsformer. De grova medel och enkla tankelinjer, som äro
nödvändiga för att skapa och hålla ihop en folkrörelse av tillräcklig
bredd och tillräckligt djup, komma i bjärt motsats till de villkor,
som verkligheten bjuder allt samhällsarbete. De enkla, men för sitt
ursprungliga ändamål verkningsfulla paroller, varmed rörelsen arbetat,
låta sig icke realisera när man kommer fakta in på livet. Härigenom
uppkommer en utomordentligt gynnsam jordmån för nya demagoger,
vilka alldeles som de gamla i deras rent demagogiska tid icke äro
vidare nogräknade i fråga om medlen, då det gäller att samla
massorna. De gamla ledarne ha blivit mer eller mindre fackmän, ha
kommit in i en annan miljö, se förhållandena mera von oben, mista
tron på de allenasaliggörande, folkligt enkla recepten och förlora allt
mera kontakten med själva rörelsen. Ledarne ha med andra ord,
när de uppfostrats till att bliva samhällsdugliga på samma gång
förlorat grundvalen för en effektiv ledareställning. Det är någonting
dylikt, som nu försiggår inom den svenska arbetarrörelsen. Gamla
stabila fackförbund som Typografförbundet och
Metallindustriarbetarförbundet ha gjort sig av med en ledning, som åtminstone i
traditioner och delvis även i personsammansättning gå tillbaka iili
organisationernas tidigaste historia, och slagit in på »modernare» metoder av
syndikalistisk natur, som mera motsvara medlemsmassans primitiva
böjelser och tankeförmåga. En liknande tendens gör sig gällande
inom den politiska grenen av arbetarrörelsen både i form av en
förstärkning av de utsprängda bolsjevikorganisationerna och inom den
gamla organisationens ram. Den — ofta i personalunion förenade —
fackliga och politiska ledningen kommer alltmer i valet mellan iso-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
