Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 LITTERATUR
teatern i Göteborg, och enligt uppgift skall det under nästa säsong inf or
-livas med Intima Teaterns repertoar.
Lamporna är däremot icke diktat för scenen. Det är ett
sagospel, ett lyriskt drama om man så vill, i tekniskt hänseende gestaltat
med fullkomlig frihet. Idéinnehållet är här som i många andra av
författarens arbeten det absolut väsentliga. Anslaget leder över till ett
gammalt och ofta varierat motiv: Faust och Margareta. Faust, den
ryktbare lärde, står i begrepp att avsluta sitt filosofiska livsverk. Men
hans unga hustru Margareta har svårt att i längden leva i den kyliga
eter, dit hans grubbel fört honom; hon längtar till varmare, mildare
luft, och den fantasifyllda religiositet, som för hennes makes skarpa
tanke blott är villa och tomhet, lockar henne alltjämt med
oemotståndlig makt. Faust anar hennes känslor och ger henne fri; en mild och
stilla höstkväll följer hon pilgrimernas långa tåg, som de andra klädd
i vit kåpa och med stav i handen, för att vid martyrernas gravar i
Rom bedja för sin älskades frälsning. Men hon vänder aldrig åter.
Spänningen är för våldsam för hennes svaga krafter, och en afton bära
några okända män, ledda av en munk, hennes lik på en bår in i Fausts
studerkammare, där de tvenne lampor, Ihon vid sitt avsked tänt,
alltjämt brinna som symbolerna av hennes hopp och längtan. Faust står
tillintetgjord av .saknad, ooh all hans stränga vishet kan icke läka hans
frätande sorg. I detta ögonblick, då han känner sitt liv som avslutat
— hans stora verk är fulländat, och den lycka han ägt är hjälplöst
slagen i iSpillror — griper en ny vilja plötsligt in i hans ödelagda liv:
furstinnan Helena, som en gång kallat honom till sitt vittra hov och
alltsedan dess varit hans mäktiga beskyddarinna, förklarar honom sin
kärlek och vill locka honom med sig ut från tforskareellens ensamhet
till världens heta och brännande njutningsliv. I första ögonblicket ger
han henne sitt löfte, fängslad och betagen av glöden i hennes lidelse;
men en timma av självrannsakan inför det verk, som givit hans liv dess
innehåll, lär honom att djupare fatta isitt väsens egenart och sitt ödes
ofrånkomliga lag. Den hornstöt, som skulle kalla honom till flykt, får
förklinga ohörd, och efter en sista bitter strid för att bevara sig själv
går han åter tillbaka till den forskning, åt vilkens tjänst han ägnat det
bästa av sitt liv och sina krafter.
Så som Lamporna här ovan refererats ger det emellertid endast
händelseförloppet men däremot icke den djupare bakgrund, mot vilken
dramat är byggt. Ty hela dramat är alltigenom symboliskt, fastän
symboliken icke medfört någon abstraktion i teckningen av de
handlande personerna. Mot Faust, den av idéernas kraft och hänförelse
fyllda människan, det aldrig tillfredsställda, rastlösa sanningssökandets
representant, står Mefistofeles, framträdande i olika gestalter, dels som
furstinnan Helenas sekreterare, lockande till ett liv av egoistisk
njutning, dels som munk, bjudande den viljelösa självförnekelsens vila åt
Faust, då han bruten och förtvivlad står vid Margaretas bår. Mellan
dessa båda motsatta livsmakter utspelas dramat. Det är en själslig
kamp, som kämpats tusen och åter tusen gånger på samma sätt som
den kämpas än i dag: striden mellan ande och materia, mellan det okuv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
