Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 41
möjligt vidtager åtgärder för att få professor Carlheim-Gyllensköld skild
från all vidare befattning med utgivandet av Strindbergs efterlämnade
arbeten. Hans inkompetens är numera så pass styrkt att några vidare
bevis äro fullständigt överflödiga.
En stor del av innehållet i den föreliggande volymen är av relativt
ringa intresse; det är fragmentariska notiser, delvis av samma art som
Blå bokens reflexioner, anteckningar och up’pslag av novellistisk
eller dramatisk karaktär, iakttagelser föranledda antingen av läsning
eller av egna erfarenheter, ungdomsverser och senare diktfragment,
teatertekniska anvisningar nedskrivna för Intima teatern, samt slutligen
en del översättningar från Maeterlinck och en i breviariestil anlagd men
aldrig fullbordad sammanställning av bibelcitat. Värdefullast är
roman-eller novellfragmentet Klostret, en skildring från den tid, då
Strindberg och hans vänner brukade samlas i den lilla vinstugan Zum
Schwarzen Ferkel i hörnet av Unter den Linden och Neue
Wilhelms-strasse i Berlin. Redan förut äga vi en skildring av det liv som här
utvecklade sig, (härstammande från Strindbergs dåvarande vän och
fa-mulus, den finländsk-tyske författaren Adolf Paul. Denna skildring
skulle ju ej utan skäl kunna misstänkas för att vara hållen i allt för
mörka färger, då Strindberg som vi veta, sin vana trogen efter ett
par års nära vänskap med Paul helt plötsligt slog om och började
förfölja honom med den ursinnigaste hänsynslöshet. Men Strindbergs
egen framställning stämmer i själva verket i allt väsentligt fullkomligt
överens med Adolf Pauls. Det är samma ömkliga litterära intrigmakeri,
samma blott nödtorftigt dolda inbördes avundsjuka, samma schackrande
med rika teatergrossörer och inflytelserika kritici och samma
spritexalterade brutalitet vid de glädjelösa orgierna i Ferkelns källarsal.
Måhända har man att i denna skildring se ett fragment av den
nyckelroman om Ferkelkretsen, som Strindberg på våren 1894 omtalade i brev
till Adolf Paul och som skulle bära titeln Allas vår A .s p a s i a.
Avsikten med denna var att moraliskt tillintetgöra ett par av kretsens
medlemmar — med stolthet skriver Strindberg i tanke på den effekt,
som verket skall .komma att utöva: »Jag brukar träffa tinningen, när
jag lägger till» — och i det här offentliggjorda fragmentet figurera
också bl. a. Adolf Paul, Stanislaw Prszybyszewski, Richard Dehmel och
andra, naturligen ej under egna namn men under lätt genomskinliga
pseudonymer. Fragmentet är dock för kort för att man skall kunna
yttra sig om dess egentliga karaktär. Vad volymen för övrigt
innehåller, är icke ägnat att vare sig komplettera eller förändra den bild
av Strindberg som vi förut äga. Enbart bedrövligt är emellertid att läsa
några etymologiska fantasier från Strindbergs ålderdomsår. Vi ha
visserligen sett så pass mycket av den sorten förut, att vi borde vara
härdade, men det hindrar dock icke, att man känner sig pinsamt berörd,
då man ser Strindberg härleda det svenska verbet misstaga sig från
det hebreiska participiet mischtaga och ordet aborre från hebreiskans
abir. Det kan emellertid vara lärorikt nog för dem som allt fortfarande
hålla på Strindbergs befogenhet att uttala sig i vetenskapliga frågor.
Av annat och större intresse är julens andra Strindbergsvolym, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
