Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 13. 12. 1919 - Tysklands stöd åt Finlands självständighets kamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 567
som satte fart i ministären Edén och drev den till det plötsligt
påskyndade erkännandet den 4 januari »främst bland Europas
stater». Gioiren hade varit större, om tidpunkten för det svenska
erkännandet valts självständigare och tidigare. Nu följde den 6 januari
officiellt meddelande om Tysklands erkännande, och samma dag
utsändes i Paris en kommuniké om Frankrikes, som väl påskyndats
för att i Finland motverka intrycket av den kraftiga hjälp Tyskland
givit för snabbt erkännande av den unga statens oberoende.
Det röda upproret, som utbröt med rysk hjälp och på rysk
order den 27 januari 1918, röjde emellertid bräckligheten av detta
oberoende. Om det tyska stöd, som gavs Finland i denna kris, ha
både Hjelt och Thesleff åtskilligt av intresse att berätta, varvid dock
den senare tendentiöst förringar Mannerheims och den vita
befrielsehärens insats. Om detaljerna hänvisas till deras meddelanden. Här
skall blott framhållas, hurusom Auswärtiges Amt hela tiden av
hänsyn till förhandlingarna med Ryssland var ytterst försiktigt och att
synbarligen starkt tryck från Ludendoff erfordrades för att häva
diplomaternas betänkligheter. Beslutet om hjäipexpedition fattades
och utfördes betecknande nog under en brytningspaus i
Brestförhandlingarna. Meddelandet orn att en tysk expedition skulle avgå till
Finland fick Hjelt den 21 februari personligen av Ludendorff i
högkvarteret, varvid även upplystes, att Åland skulle bli basen och att
trupplandsättning senare skulle ske på av Mannerheim angiven
lämplig punkt på västkusten (man tänkte sig Raumo). Formligt
bemyndigande att begära sådan hjälp hade Hjelt den 19 februari erhållit
genom ett av honom i utdrag meddelat brev från \7asaregeringens
chef, senator Renvall, men för Mannerheim var synbarligen detta
obekant. Meddelandet om hjälpkåren, vilket den 2 mars framkom
till Vasa, torde där enligt Hjelt »slagit ned som en bomb samt
framkallat icke odelad tillfredsställelse». Thesleff berättar därom drastiska
detaljer.
Av Hjelts framställning framgår tydligt, att kårens avsändande
var Ludendorffs och Hindenburgs verk, och han döljer ej, att de
därmed vid sidan av de humanitära även avsågo egna
strategiska syften. Om dessa yttrade Ludendorff i ett tal i mars 1919,
att »det gällde att hindra uppkomsten av en ny ententens östfront»,
vilka ord han även använder i sina Kriegserinnerungen (sid. 504).
Några indicier, som skulle kunna styrka den i vissa svenska
vänsterkretsar populära misstanken om en fälla för att i krigets elfte timme
få Sverige över på centralmaktsfronten, kunna ej spåras i Hjelts bok,
och när avtal träffades om hjälpkåren, var Sveriges passivitet redan
allom uppenbar. Ingen anledning finnes för att misstro
uppriktigheten hos Hjelt, då denne som sin personliga övertygelse uttalar, att
»hade Sverige velat ingripa, hade naturligtvis den tyska aktionen icke
kommit till stånd, men på svensk hjälp kunde vid denna tidpunkt
icke vidare räknas.» I vilken mån enbart svensk uapenhjälp (ej
väpnad intervention) skulle ha inverkat på tillkomsten av denna tyska
aktion, är en både i Sverige och Finland omstridd fråga, vilken av
40. Svensk Tidskrift 1919.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
