Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den svenska järnhanteringens uppkomst och utveckling. Av Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den av ingenjör Y. Lagerwall år 1885 uppfunna hjälpbrytaren,
en mekanism, som så att säga till största delen utför smedens
fysiska arbete.
Under 1850-talet infördes hos oss även det franska
franche-comtésmidet, ett förenklat lancashiresmide, vilket såsom varande
billigare en tid fortlevde i våra bergslager men så småningom
tynade bort.
Alla i det föregående omnämnda färskningsmetoder lämna ett
välljärn, d. v. s. ett slaggrikt järn, som ur ugnen erhölls i ett
degigt, ej flytande tillstånd och därför måste »hopvällas» (upphettas
till vitvärme) före sin slutliga uträckning. Den övervägande
delen av detta välljärn utskeppades förr, särskilt till England,
antingen direkt såsom råstänger, stångjärn och utsmitt knippjärn,
stålat med kolpulver i brännstålsugnar och sönderslaget i bitar i
form av s. k. bunkstål, eller i manufakturerat tillstånd
huvudsakligen såsom kätting och spik. Numera exporteras c:a halva vår
välljärntillverkning och av den övriga delen går en icke obetydlig
mängd i form av smältstycken till martinverken.
Under 1850- och 60-talen utexperimenterades de båda
färskningsmetoder, vid vilka man kunde erhålla det färskade järnet i
flytande form, götjärn, metoder, som sedermera varit
grundläggande för all modern stålframställning; nämligen bessemer- och
martinprocesserna.
Ar 1855 tog engelsmannen Henry Bessemer patent på en
uppfinning att erhålla smidbart järn genom att blåsa luft igenom
ett smält tackjärnsbad. Intet yttre bränsle erfordrades, ty det
behövliga värmet erhölls genom luftsyrets oxidation (förbränning)
av just de av tackjärnets legeringsämnen (mangan, kisel, fosfor
och kol), som en färskning över huvud avser att mer eller
mindre avlägsna. Bessemers försök liksom de blåsningar, som
år 1857 utfördes vid Dormsjö masugn i Dalarna, misslyckades
emellertid fullständigt, och metoden ansågs vara utan något
praktiskt värde. Det oaktat inköptes 1/5 av Bessemers patenträtt i
Sverige av köpmannen, sedermera bruksägaren G. F. Göransson,
vilken år 1857 började blåsningsförsök vid Edskens masugn i
Gästrikland, där den första lyckade »bessemer»-blåsningen
utfördes den 18 juli 1858. Genom en svensk mans arbete var därmed
möjliggjort att tekniskt genomföra processen.
Åren 1862—63 byggdes av Göransson m. fl. för ändamålet
Sandvikens järnverk, där våra första stjälpbara ugnar, de s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
