Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den svenska järnhanteringens uppkomst och utveckling. Av Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR WALLQUIST
GAMMAL STÅNGJÄRNSHAMMARE I LANCASHIRESMEDJAN VID STRÖMSBERGS BRUK I UPPLAND
Efter kolteckning av F. Boberg.
piptjocklek av c:a l m. — 5 å 6 m. under den »gamla goda
tiden» — samt tillverka 35 å 40 ton tackjärn pr dygn.
År 1917 voro 124 masugnar i gång tillverkande i medeltal 6,600
ton tackjärn pr masugn och år.
Utomlands har ju träkolet huvudsakligen ersatts av koks, men
av dylika koksmasugnar ha vi av lättförklarliga skäl blott ett
fåtal, bland vilka den vid Oxelösund för en tillverkning av 50,000
ton tackjärn pr år är den största.
Vad tackjärnets färskande beträffar, så har förut antytts, huru
härdsmidena på 1780-talet fingo en svår konkurrent i den
engelska puddlingsmetoden. Vid härdfärskningen kommer bränslet
i beröring med järnet och måste därför vara rent eller m. a. o.
träkol. Med den nya metoden kunde man åter av tackjärn och
orent stenkol i flamugn bereda ett smidbart järn. Man försökte
införa metoden i vårt land och här ersätta stenkol med ved,
men någon större betydelse fick den aldrig. Är 1812 byggdes
den första ugnen vid Klosters bruk i Dalarna och i de sista
ugnarna vid Motala och Surahammar nedlades puddlingen helt
nyligen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
