Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 30. 9. 1919 - Bülow och Bethmann-Hollweg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394 DAGENS FRÅGOR
Lloyd George’s brutala framstöt». Då man ej i Tyskland nog
kraftigt reagerade för denna örfil, föddes i Frankrike en »nouveau esprit»,
och episoden Liman von Sanders hösten 1913 bidrog att störta den
relativt tyskvänlige Kokovtsov och gjorde ryssarnas misstro obotlig.
Den av Bethmann berörda möjligheten till engelsk-tysk allians kort
efter sekelskiftet skulle aldrig ha erbjudit nödig trygghet, och vägen
till fred låg i stället i att bevara fria händer, ej krafsa kastanjerna ur
elden för någon och framför allt ej »med förbundna ögon anförtro
sig åt ledningen från Wien».
Efter detta offensiva självförsvar gör Bulow en »brutal framstöt» i
Lloyd George’s stil genom att mot Bethmanns »fatalitetsteori» citera
ett svar av Napoleon till en slagen general, som skyllde på ödet:
La fatalité, Fexcuse des maladroits et des incapables! Han söker
göra gällande, att »t. o. m. efter de engelsk-franska, engelsk-ryska
och engelsk-belgiska militära överläggningar, som ägde rum efter
Agadirepisoden, avtalen mellan England, Ryssland och Frankrike 1914
knappast voro mera bindande än före fransk-tyska kriget de då
mellan Frankrike, Österrike och Italien träffade stipulationer, som likväl
ej förde till något förbundskrig». En smula på sidan om ämnet
söker han genom citat av 1913 och januari 1914 från tre vänner till
Bethmann visa, att man i dennes omgivning då såg mycket
optimistiskt på läget. Efter att med stolthet ha konstaterat, att det dock
under en tolvårig ämbetstid lyckats honom, Bulow, att bevara
freden, går han för sista gången löst på sin efterträdare med följande
utfall:
Även min efterträdare i ämbetet har, som jag gärna erkänner, redligt
bemödat sig om att upprätthålla freden. Men politiken är en konst, och om den
gäller en stor filosofs ord, att den goda viljan, som i moralen är allt, icke
räcker till i konsten, ty då kommer det an på att kunna.
Referatet av det långa Biilowbrevet torde till fyllest visa, att dess
författare vill fritaga sig från att ha lämnat något konkursbo åt sin
efterträdare och att han vill framställa denne som en klumpig
in-kapacitet (»maladroit», »incapable»), en man, som genom saknad av
förfarenhet i diplomatiens konst misslyckades i det fredsbevarande
värv, vilket tidigare lyckats för Bernhard von Bulow.
Biilows stil är bländande, citaten skickligt sammanletade, men hela
resonnemanget dock knappast övertygande. Sålunda är exempelvis
jämförelsen med 1870 rätt vilseledande; 1914 voro motsatserna, misstron och
de antityska sammanslutningarna ojämförligt starkare än 1870. Med
fog kan Bulow klandra det godtrogna anförtroendet åt »ledningen från
Wien» i den serbiska frågan liksom även »Panthersprånget». Men
han kommer ej ifrån sin egen Marockopolitiks förbittrande verkan
på Frankrike och dess egenskap att främja den engelsk-franska
sammansvetsningen, lika litet som han kan bortförklara, att den bosniska
krisen 1908—09 fjärmade R3^ssland och ytterligare avkylde Italiens
förbundstrohet. Mot Bulows en smula fladdrande »Weltpolitik» har med
ett visst fog anmärkts, att han »under 12 år överallt sökte en plats i
solen åt Tyskland och därvid glömde, att Tysklands plats låg mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
