Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 30. 9. 1919 - Nationalitetsstriden i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380 DAGENS FRÅGOR
något fylligare formulering, och hela författningsförslaget antogs,efter
några mer eller mindre tvivelaktiga manövrer, den 21 juni.
De stadganden om landets båda nationaliteter och språk, som
sålunda antagits att gälla med grundlags helgd, äro utan jämförelse de
för svenskarna gynnsammast avfattade av de förslag, som hittills varit
under behandling med någon utsikt att gå igenom. Förtjänsten
därav tillkommer i väsentlig grad socialdemokraterna, som visat en
anmärkningsvärd tolerans i språkfrågan. Även från finska
samlingspartits sida vittnades under debatterna i lantdagen, att man på det
hållet betraktade de nämnda stadgandena som en god grund för
uppnåendet av nationalitetsfred i landet och bl. a. av denna anledning
ansåg sig kunna tillstyrka regeringsformens antagande. För agrarerna
och framstegspartiet åter var det huvudsaken, att den republikanska
regeringsformen gick igenom, och sådan som ställningen var, då
avgörandet kunde bero på någon enda röst, måste de ehuru motvilligt
bekväma sig att svälja även språkparagraferna. Av svenskarna
röstade de flesta emot regeringsformen, men icke på grund av
nationa-litetsstadgandenas avfattning, som de knappast kunde hoppas på att
få bättre, utan på grund av dess innehåll i övrigt.
Den jämförelsevis fördelaktiga form nationalitetsparagraferna fått
beror utan tvivel även i någon mån på den resoluta taktik svenskarna
sett sig tvungna att inslå på för att vinna gehör för sina krav.
Särskilt kan det antagas, att den betydelsefulla institution de skapat
sig i folktinget visst icke varit utan inverkan på frågans
avgörande. Vad de uppnått är väsentligen följande: finskan och
svenskan ha uttryckligen erkänts som landets båda nationalspråk och
böra som sådana användas vid sidan av varandra; den språkliga
likställighetens grundsats skall tillämpas vid domstolar och ämbetsverk
i enlighet med framtida närmare bestämmelser; vid nyreglering av
förvaltningsområdenas gränser och införandet av självstyrelseområden
skall tillses, att de nya områdena bli enspråkiga eller åtminstone de
nationella minoriteterna så små som möjligt; de svenska värnpliktiga
skola — så vitt möjligt — hänföras till svenskspråkiga truppförband
och få sin undervisning på sitt modersmål. Därjämte har det
tillmätts en viss betydelse, att regeringen i sitt svar till Sverige i
Ålandsfrågan utfäst sig att utan tidsutdräkt skrida till införande av
provinsiell självstyrelse, vilket i betraktande av regeringsformens
stadganden även innebär upprättandet av rent svenska självstyrelseområden.
Det är ännu för tidigt att yttra sig om utsikterna för en slutlig
lösning av det finländska nationalitetsproblemet. Mycket beror på till-,
lämpningen av de antagna lagstadgandena, och många osäkra faktorer
kunna ännu spela in, innan den svenska självstyrelsen blivit en
verklighet och östsvenskarnas nationella krav på de olika områdena
förverkligade. I Sverige önskar man ingenting hellre än att få betrakta
de hittills vunna resultaten som en säker och bestående grund för
en utveckling som skall skänka de östsvenska stamfränderna
nationell trygghet och trevnad. Ty — det kan icke för ofta utsägas —
vårt intresse för nära vänskap och samgående med Finland är på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
