Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Platon och samhället. Av Karl Thunell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 LITTERATUR
lära är grunden för Theognis’, för Pindaros’ dikt. Under
demokra-tien kan den naturligtvis ej frodas; i slutet av 400-talet var den
reaktionär. I en sådan omgivning växte Platon upp. Ett liv sådant som
Kritias’ låg närmast till hands för honom.
Athen genomlevde sedan något årtionde tillbaka en andlig brytningstid.
Jonisk rationalism och individualism vunno terräng, Euripides var
tidens man. Vishetslärare, till största delen utlänningar, erbjödo sig
att mot betalning lära unga män, vad de behövde kunna för livet.
Aristokraterna stodo icke avvisande mot vissa drag i den nya
kulturströmningen. Det överensstämde med goda oligarkiska traditioner
att skydda konst och litteratur. Euripides, »traskompositören», som
Aristophanes kallar honom, dog vid det makedonska kungahovet, och
den med subjektivismen och individualismen följande maktdyrkan
låg aristokratien nära.
Sokrates ansågs vara en sofist, skiljande sig från de övriga blott
genom att han ej tog betalt. Charmides umgicks med honörn,
Kritias hade åtminstone gjort det. Så kom också Platon i beröring
med honom. Skillnaden mellan dem bägge var stor, många
hinder för förstående måste undanrödjas. Sokrates sökte sina
inter-lokutörer med stötande hänsynslöshet bland alla befolkningslager.
Trots det att hans förkunnelse var av denna världen, bekymrade det
honom på intet sätt att bryta mot vad som allmänt ansågs vara
skickligt eller förnuftigt. Detta i förening med hans groteska
utseende gjorde honom till ett känt original på Athens gator. Men också
Platon blev övervunnen av hans ståndaktiga lydnad för inre krav;
»darr-rockans slag» träffade honom, som Platon senare låter Menon
uttrycka det, han brände sina ungdomsdikter och blev Sokrates’
lärjunge.
I detta läge upplever han den politiska desillusion, som skildras
i sjunde brevet. Det är typiskt, att han omnämner händelsen med
Sokrates, vilkens ståndaktighet bör ha verkat som en klippa i
händelsernas virvlar. Dock återstod ännu Sokrates’ största ögonblick: hans
död. Det sjunde brevet fortsätter:
»Även nu tilldrog sig på grund av det förvirrade läget mycket, som väckte
avsky, och det var icke märkvärdigt, att under omstörtningen några togo
alltför svår hämnd på sina fiender; dock visade de hemvändande stora prov på
försonligt sinnelag. Men skickeisen fogade, att några av de maktägande förde
min vän, denne Sokrates, inför domstol med en den skändligaste och svåraste
anklagelse, som minst av allt var tillämplig på Sokrates. De beskyllde honom
nämligen för gudlöshet, och domarne fällde honom och dömde honom till
döden, honom, som förr icke ville taga del i den skändliga aktionen mot en av
deras vänner, då de själva voro i olycka och landsftykt. Då jag betraktade
dessa händelser och de män, som skötte statens värv, samt lagar och seder,
syntes det mig, ju mer jag betraktade och samtidigt vann ökad ålder, allt
svårare att på rätta sättet förvalta statens angelägenheter — — jag, som till en
början var fylld av iver efter politisk verksamhet, blev, då jag såg detta och
såg allt flytande, slutligen bragt i förvirring. Och visserligen upphörde jag ej
att se mig om efter en utväg till bättring för detta och för hela staten men
beslöt att avvakta det rätta ögonblicket för praktiskt ingripande. Och jag
kom slutligen till den uppfattningen, att alla nutida stater äro illa styrda. Ty
deras lagar äro oförbätterliga, om icke ett underbart räddningsarbete gynnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
