Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Shantung. En återblick på Japans politik i Kina 1914—1919. Av Carl G. Taube
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ovannämnda hemliga traktat med Japan, är väl likaledes
bekant. Men jag måste däremot med några ord beröra den
oerhörda förbittring som denna eftergift för Japan väckt i Kina
och de efter min mening högst betänkliga konsekvenser den
kommer att få för hela den vita rasens anseende härute.
Redan innan frågan om Shantung var avgjord i Versailles,
började i Kina en rörelse, som gick ut på dels att med all
makt söka återfå Shantung direkt, dels att på något sätt komma
till rätta med dem som under de senaste åren så samvetslöst
sålt sitt eget land, framför andra Tsao Ju-lin & Co. Rörelsen
utgick från studenterna vid universiteten, framför andra det
av Amerika bekostade Tsing-Hua-universitetet i Peking, vilket
naturligtvis ej har nämnvärt ökat vänskapen mellan japaner
och amerikanare härute. Det kom till stånd stora
demonstrationer på gatorna, vilka den 4 maj kulminerade i ett anfall på
Tsa Ju-lins hus, som brändes, och ministern själv blev rätt illa
tilltygad. I huset befann sig även förre kinesiske ministern i
Tokio, vilken varit den, som faktiskt å Kinas vägnar
undertecknat alla de hemliga traktaterna, och därför ansågs såsom
den ansvarige. Han undslapp med knapp nöd att bli
ihjälslagen. Det är ytterst belysande för kinesisk offentlig moral, att
detta studentupptåg åstadkom mer än vad en mängd mäktiga
män försökt göra i många år: Tsao Ju-lin sände in sin
avskedsansökan. Han ansåg sig så betänkligt ha »tappat ansikte»,
att han måste gå. Att misslyckas eller snarare att offentligen
utpekas såsom den vilken har misslyckats, är nämligen det
enda oförlåtliga fel en kinesisk ämbetsman kan göra.
Stämningen i Peking var under dessa dagar mycket upprörd, och
man fruktade allmänt ett upplopp riktat emot den japanska
befolkningen, men som väl var, blev det intet därav. Det
var kanske rätt lyckligt, att Peking just då befann sig utan
all telegrafförbindelse med såväl Europa som Amerika. Kablar
och landlinjer och trådlösa stationer voro alla helt plötsligt ur
funktion, och Peking fick därför ej veta fredskonferensens
beslut i Shantung-frågan, förr än en vecka senare, då
upphetsningen något lagt sig och myndigheterna hunnit vidtaga
åtgärder för att förhindra alla våldsamheter. Det var ett av dessa
»oförklarliga sammanträffanden», som så ofta inträffa här, men
som lika ofta ha sin högst naturliga förklaring. Det torde ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
