Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Shantung. En återblick på Japans politik i Kina 1914—1919. Av Carl G. Taube
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sympatier äro uteslutande på den kinesiska sidan emot Japan, så kan
jag endast försvara mig med, att den ståndpunkten delar jag
med hela den europeiska och amerikanska kolonien här, med
få undantag.
Frågan om Shantung började bli brännande redan under det
första krigsåret, då Japan efter en skäligen oblodig belägring
intog Tsingtau.[1] Kina var ju vid den tiden ännu ett neutralt
land, och när Japan samtidigt offentligt lovade att »senare»
återställa Tsingtau till Kina, så väckte hela saken ej någon
större uppmärksamhet. Men när japanerna senare började sin
kända exploateringspolitik i hela provinsen Shantung, så blevo
kineserna oroliga. Det var den gamla historien från
Mandsjuriet, som här upprepades nästan drag för drag lika: först
översvämmades provinsen av en hop japanskt pack, varibland
opieförsäljarna och geishorna voro i majoritet, vilka under skydd
av sin exterritorialitet bedrevo sitt olagliga hantverk. De
oundvikliga smärre oroligheterna följdes av japansk
framställning i Peking om nödvändigheten av att sända japansk polis
för att beskydda de stackars betryckta geishorna. Och efter
polisen kommo post- och telegraf- och högre tjänstemän, och
snart var hela den kinesiska administrationen endast en skugga.
Så länge allt detta inskränktes till Mandsjuriet, var det inte så
farligt; det var så långt borta och hörde ej till det egentliga Kina;
men Shantung är i Kinas hjärta, den heliga provinsen med
Konfutse’s grav. Och när till på köpet Japan på våren 1915
under krigshot tilltvingade sig ett lagligt samtycke till alla dess
redan utförda rofferier genom de s. k. 21 fordringarna, blev
förbittringen allmän. Hade Kina vid den tiden varit enat och
lett av en stark hand, så är det väl intet tvivel att denna
förbittring förr eller senare blivit Japan för stark, men sorgligt
nog störtades Kina just då in i de olycksaliga inbördes tvister,
som under de tre sista åren helt förlamat landet.
Här är ej platsen att närmare redogöra för dessa strider.[2]
Vare det nog att påminna om Yuan Shih-kais misslyckade
monarki och Chang Hsüns ändå vansinnigare imperialistiska
restauration. Men jag måste med ett par ord beröra hur japanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
