Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 30. 6. 1919 - Sekretess och politisk ärlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 281
blicerandet, bevisa otvetydigt, att därom dessförinnan ingenting var
förutsatt eller överenskommet. Lika ohållbart är försöket att vindicera
kommunikéns knapphändighet såsom ett i London överenskommet
olyckligt faktum, som här hemma icke mera kunde ändras. Vad
man telegraferar om de hitförda kommuniképrojekten, bevisar till
evidens deras karaktär av blott förslag, vilka här också dels godkännas
och dels ändras; och hr Hellners energiska iver att utverka samma
knapphändighet i övriga makters meddelanden, »så att intet
därutöver publiceras», fastslår det uppenbara faktum, att dessa makter
alldeles icke bundit sig till någon sådan knapphändighet.
Argumenteringen att ententemakterna icke skulle velat låta bliva känt, »vilka
förmåner som kommo vårt land till del genom avtalet», står illa
tillsammans med både att modus-vivendi-avtalets »förmåner» på sin
tid specificerades, att i Amerika i juni en utförlig lista publicerades
över vad även det stora avtalet skulle giva oss, och att det norska
avtalets motsvarande ransoneringslista fullständigt bekantgjordes. Och
vad som anförts om att vi »av hänsyn till vårt förhållande till
Tyskland» hade intresse av att vissa bestämmelser i avtalet, som
inneburo restriktioner i vår handel med Tyskland, ej blevo bekanta,
låter illa förlika sig med regeringspressens förklaringar vid avtalets
avslutande, att det tillkommit med Tysklands »goda minne», något som
även av andra grunder torde komma sanningen mycket nära, bland
annat därför att restriktionerna naturligtvis måste bliva bekanta för
Tyskland i samma ögonblick som de tillämpades.
Alla dessa från regeringshåll framburna eller inspirerade
förklaringar äro alltså värdelösa. Givetvis har dock en regering skäl,
när den både fördöljer vad som skulle vara dess stolthet att få
offentliggöra, och därtill tar på sig det för dess prestige riskabla
äventyret att genom dess åtgöranden skulden härför obefogat lägges på
andra. Och ligger icke här ett skäl snubblande nära? Om triumfen
icke var så stor, som man förväntat och bebådat, om vinsterna voro
mindre och osäkrare, än man beräknat, om de påtvingade
motprestationerna både åt den ena sidan och den andra voro stora och
tyngande nog, om ens egen förhandlingskonst alltså icke gjort något
mästerprov, är det icke då förklarligt, om en regering, visserligen
icke för motparternas skull — Englands eller Amerikas eller
Tysklands — men väl för sin egen, vill ha publiceringen begränsad till
de allmänna talesätten och intet därutöver? En eftervärld får ju
tillfälle att i detalj bedöma, i vilken grad detta träffar in på det
»stora handelsavtalet» 1918 och den regering, som avslöt det. Vår
egen generation får däremot måhända stanna vid några redan nu
bekantgjorda uppgifter. Å ena sidan Dagens Nyheters den 25 juni
1918, att handelsavtalet »ger Sverige inalles 1,000,000 ton varor av
olika slag, alla mer än behövliga varor», och Social-Demokratens
den 17 och 20 juni s. å., som, på samma gång den konfirmerade
nyssnämnda siffra om inalles en million ton, tillika såsom
detaljuppgift framhöll, att däri uppgivits ingå 250,000 ton brödsäd och 300,000
ton fodermedel. Å andra sidan vad dechargebetänkandet meddelar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
