Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 10. 5. 1919 - Bismarck och lord Salisbury 1887 - Versailles-preliminärerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR ’ 227
Bismarcks frimodiga brev hade gjort slut på dessa misstankar,
erkänner Salisbury. Riktlinjerna för Tysklands politik, dess oberoende
av personliga inflytelser ha däri övertygande framställts. Hän låter
sina betänkligheter mot ett italienskt-österrikiskt-engelskt samförstånd
i Orientfrågorna falla. Men han undviker att gå in på det
tysk-engelska närmandet till skydd mot den ryska faran, som Bismarck med all
tydlighet föreslagit honom. Han trodde icke på inbjudningen.
Huvudfrågan fick förbli obesvarad. Några storpolitiska följder hade icke
Bismarcks framstöt. Men i världskrigets förhistoria — ty förvisso
sträcker sig denna längre tillbaka än till den »svarta veckan» — bildar
den av Hammann och Deutsche Allgemeine Zeitung offentliggjorde
brevväxlingen ett mer än vanligt upplysande dokument, låt vara att de
storpolitiska synfälten hunno skifta, innan Tysklands kamp på två fronter
bröt in och England slöt upp på Rysslands sida.
Det preliminära fredsdokument, som Clemenceau
den 7 maj överräckte åt greve Brockdorff Rantzau,
har i neutrala länder allmänt erkänts överträffa även de mest
pessimistiska farhågor. Det betecknar den franska och belgiska
revanche-lidelsens, den nyslaviska chauvinismens och den brittisk-amerikanska
ekonomiska erövringstankens seger över Wilsons rättsgrundsatser
och över de allierade och associerade regeringarnas vid
stilleståndets avtalande högtidligt givna utfästelser. »Brutna äro», skriver
den engelska arbetarrörelsens nya dagliga tidning Daily Herald, »de
löften, med vilka vi förmådde Tyskland att nedlägga vapen. Wilson
är slagen. Han började med att förkunna höga ideal, han tvang de
andra makterna att i all öppenhet antaga hans ideal, men i
hemlighet ha de besegrat honom.» Alla de farhågor, som i en före
fredsvillkorens publicering nedskriven artikel i detta tidskriftshäfte1
antecknades rörande väntade avsteg från den outtalade fredsgrundvalen
i fråga om de territoriella villkoren för Tyskland, ha gått i uppfyllelse.
Och andra villkor därutöver äro av den art, att det tyska
förtvivlansropet »förintelsefred» ej kan avfärdas som en deklamatorisk
propagandafras, utan måste erkännas inrymma många förfärande
verklig-hetsmoment — ej blott för Tyskland.
Här kan naturligtvis ej bli tal att analysera ens en ringa del av
den ödesdigra fredsbokens 440 artiklar. Ett uppvisande i detalj av
fredsvillkorens oförenlighet i många stycken med de proklamerade
nationalitets- och rättsgrundsatserna torde ej heller vara av nöden
inför dem, som ha de 14 punkterna och dit senare fogade
programgrundsatser i minnet. Däremot förtjänar nog att något närmare
utredas, vad ett antagande av dessa fredspreliminärer betyder för
Tysklands livsmöjligheter nu och i framtiden. Tyskland förlorar för
be-ständigt (eller i fråga om Saarområdet — för en tid framåt med
ytterst osäkra utsikter till ett återförvärv) Elsass-Lothringen,
Saarområdet, Oberschlesien, största delen av Posen och Västpreussen, delar
1 VERNER SÖDERBERG, Pariskonferensens teori och praktik.
under fientliga kommissioners kontroll. Fienderna få vidsträckt
befogenhet att ransonera råvarutillförseln. Tyskland betages nästan
varje möjlighet till konkurrenskraft utåt och är, som ALEXANDER
REDLICH framhåller, ej ens säkert orn sin inhemska marknad under
den övergångstid, då de avträdda områdena ha rätt att — utan
kontroll mot transitering — tullfritt införa varor i Tyskland. Dess
framtida tullpolitik domineras av de allierades rätt att — utan
ömsesidighet — behandlas som mest gynnad nation. De allierade få
oinskränkt rätt att -efter behag upprätta och besätta konsulat var
som hälst i Tyskland, medan tyskarna däremot stängas ute och under
en första övergångstid ej ens få använda sina egna trådlösa
telegrafstationer för spridande av ekonomiska och politiska meddelanden.
De avträdda områdena övertaga (utom Elsass-Lothringen, som går
alldeles fritt) av Tysklands hela statsskuld blott vederbörlig
proportionell del av statsskulden före krigsutbrottet (vilken endast uppgick
till 5 milliarder mark, men under kriget steg till ungefär 40 gånger
detta belopp), och därmed ligger utöver skadeståndspolitiken de tyska
krigskostnadernas hela nedtyngande börda på den starkt förminskade
och i sitt ekonomiska liv med tusen nya band insnörda återstående
befolkningen.
Inför alla dessa fakta förstår man de tyskar, som nu tala om att
denna fred skulle vara »Tysklands ekonomiska död» och förvandla
Bismarcks stolta skapelse till en slags koloni för ententekapitalismen,
en slavplantage, som erhåller nödiga livsmedels- och
råvaruleveranser endast för att sättas i stånd att betala krigsskadeersättningar och
om vars befolkning det gäller, att »dess livskraft och dess
arbetsförmåga, dess hjärna och dess muskler tillhöra fienden».
Så bedömes i Tyskland under de första bedövande intrycken av
villkorens hårdhet den fred, som bjudits i Versailles. Måhända äro
[-Versailles-preli-minärerna.-]
{+Versailles-preli-
minärerna.+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
