Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Det tyska författningsarbetet. Av Theodor Heuss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET TYSKA FÖRFATTNINGSARBETET 197
kamrarna men med en huvudsakligen representativ ställning (hur
blir inte Poincaré ställd i skuggan av Clémenceau!); och det
amerikanska med den genom ett plebiscit valde presidenten, vilkens
medarbetare äro ansvariga inför honom och inte inför
parlamentet, och som intar en ställning, vilken i auktoritet långt överträffar
den som lagligen tillkom den tyske kejsaren.
Den tyska lösningen av frågan är en egendomlig blandning av
båda dessa system. För att giva presidenten en stark och
oberoende ställning gentemot riksdagen skall folket välja honom
direkt — han kommer således aldrig att vara en skapelse av
folk-representationen, och han får fungera i sju år. Men hans
ministerium skall vara parlamentariskt och för att kunna leda statens
affärer hava riksdagsmajoritetens förtroende — under kriget har
ur tidsomständigheterna tanken på ett parlamentariskt regemente
vuxit upp som en ersättare för det byråkratiska systemet. Men
det är nödvändigt att det tyska partiväsendet, som i årtionden
endast sysslat med kritik, opposition, anslag och en smula
kontroll, nu kommer i den fulla ansvarighetens skola. Det
kommer då att fördjupas i flere avseenden, också i avseende på val av
ledare. Majoriteten, som nu bildat det nya kabinettet av
socialdemokrater, demokrater och center, motsvarar sammansättningen av det
ministerium som under prins Max skulle göra upp krigets facit —
den breda bas som medtog centern (vilket för röstantalets skull
icke behövdes), valdes för att låta ansvaret bäras av så många
som möjligt, då det skulle beslutas om freden skulle antagas eller
avvisas, ett beslut som i alla fall var en nog så tung börda för
parlamentet.
Nationalförsamlingen är ett barn av revolutionen eller åtminstone
ett barnbarn — den erkännes bara halvvägs av omvälvningens
fäder. Man må finna en bättre eller sämre kompromiss med
historiens makter, med arvtagaren till den gamla federalismen, men
därmed är arbetet med den tyska författningen icke fullgjort. Ty
hur skall det bli med »råden»? De skapades av revolutionen och
utförde den, och flere av dem återgiva endast motsträvigt sin
makt till de lagliga myndigheterna. Att den tyska revolutionen
endast kunde härma den ryskas metoder är ett klent vittnesbörd
om dess andliga skaparkraft. Sovjet-Ryssland föresvävar
kommunisterna och spartakisterna som ett ideal; de »oavhängiga»,
som driva den fegaste och opålitligaste politik, veta icke om de
skola besluta sig för diktatur eller demokrati: Scheidemann-par-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
