Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Pariskonferensens teori och praktik. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PARISKONFERENSENS TEORI OCH PRAKTIK 175
nande i de fria folkens samfund under institutioner efter dess
eget val». Åt det Ottomanska rikets turkiska delar utlovades
»trygg suveränitet», åt andra nationaliteter under turkisk
styrelse »obestridd säkerhet till livet och fullständigt ohindrat tillfälle
till autonom utveckling, och som norm för Dardanellfrågans
lösning angavs, att sunden skulle »för beständigt öppnas som
fri passage för alla nationers fartyg och handel under
internationell garanti». Om Balkanfrågornas lösning stadgades förutom
utrymning och »återställande» av ockuperade områden samt
fritt och tryggat tillträde för Serbien till havet en
gränsreglering mellan Balkanstaterna, byggd på »vänliga rådslag enligt
historiskt stadgade tillhörighets- och nationalitetslinjer», åtföljd
av internationella garantier för de nyreglerade Balkanstaternas
»politiska och ekonomiska oberoende och territoriella integritet».
I talet framhölls till sist som hela programmets bärande
princip »grundsatsen om rättvisa åt alla folk och nationaliteter och
deras rätt att leva tillsammans under lika villkor av frihet och
trygghet, vare sig de äro starka eller svaga».
Till de avtalade fredsgrundvalarna hör även Wilsontalet av
den 11 februari 1918, vari bl. a. läses:
»Det skall ej bli några annexioner, några kontributioner, några bestraffande
skadestånd. Folk skola icke ’överlämnas från en suveränitet till en annan av
en internationell konferens eller en uppgörelse mellan rivaler och antagonister.
Nationella aspirationer måste respekteras; folken kunna nu endast behärskas
och styras med deras eget samtycke. ’Självbestämmanderätt’ är ej blott en
tom fras. Den är en imperativ handlingsgrundsats.
Folk och provinser få ej schackras bort från suveränitet till suveränitet,
som om de vore blotta lösören eller brickor i ett spel, vore det ock det nu
för alltid diskrediterade stora spelet om maktbalansen, utan varje territoriell
uppgörelse i samband med detta krig måste göras i vederbörande befolkningars
intresse och för deras välfärd och ej som en del av någon regerings eller
kompromiss mellan rivaliserande staters anspråk.
Alla noga definierade nationella strävanden skola tillfredsställas, så långt
detta kan ske utan att skapa nya eller permanisera gamla element av tvedräkt
och antagonism, vilka sannolikt skulle i framtiden bryta Europas och
följaktligen världens fred.»
I de för fredsprogrammet grundläggande
novembertelegrammen åberopades även Wilsontalet av den 27 september 1918,
som utmynnade i nedanstående 5 punkter:
»Den opartiska rättvisa, som skipas, får ej göra åtskillnad mellan dem, mot
vilka vi önska vara rättvisa, och dem, mot vilka vi icke önska vara rättvisa.
Det måste vara en rättvisa, som ej har några gunstlingar och ej känner något
annat rättesnöre än de ifrågavarande folkens lika rättigheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
