Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 25. 6. 1918 - Sedelutgifning och statsbehof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 365
het att undgå den rätta utvägen — nämligen att begära ökad
sedelutgif-ningsrätt. Att denna möjlighet fanns, var visserligen väl bekant; i en
af krigstidens ändringar till riksbankslagen bemyndigades nämligen
Konung och Riksdag att tillåta en ökning i den obetäckta sedelmängden
med 125 mill. kr. — för öfrigt nog så kuriöst, eftersom Konung och
Riksdag ägde denna rätt utan alla särskilda lagbestämmelser. Detta
var som sagdt en känd sak; men man hade invaggat sig i den illusionen,
att Riksbanken åtminstone skulle ha försyn för att begära ökad
sedel-utgifningsrätt, då prisstegringen öfversteg alla hittills kända gränser och
hvar och en som studerat saken satte detta i sammanhang med den
enorma sedelökningen. Emellertid misstog man sig. Den nuvarande
chefen för Finansdepartementet, före detta medlem af bankofullmäktige
och knappast den störste finansiären ens i denna församling, har
öfver-lämnat till Riksdagen en på Riksbankens hemställan gjord proposition,
där han med upprepande af alla de säkrast felaktiga argumenten i den
långa valutastriden motiverar det dubbla förslaget, dels att det nyss
omtalade bemyndigandet att ge ut ytterligare 125 mill. kr. obetäckta
sedlar skulle meddelas Riksbanken, dels också att Kungl. Maj:t mellan
riksdagarna skulle få medge emission af ytterligare 125 mill. Därmed var
allt bekymmer för Riksbanken öfver för något år framåt, intet hinder
möter efter detta förslags antagande att fördärfva vår valuta i ännu
starkare fart än hittills.
Emellertid ha de, som ej utan häpnad kunnat följa dessa händelser,
nästan samtidigt fått anledning till något andra känslor, nämligen genom
omläggningen af kristidskommissionernas finansiering. Denna ändring
består som bekant i att 550 mill. kr. skola lånas hos affärsbankerna i
stället för hos riksbanken. Åtgärder af detta slag eller åtminstone med
samma verkan hade påyrkats af de föraktade teoretikerna allt sedan
1917 års bränslekommission kom till världen, men det hade hittills
varit att predika för döfva öron; riksdagsbyråkratismen kräfde, att lånen
skulle ges af Riksbanken. Till stor del just därigenom är det, som den
enorma ökningen i sedelutgifningen har kommit till stånd. Detta är ej
svårt att förklara, som det följande skall visa.
När staten behöfver disponera kapital eller medel öfver hufvud taget,
är det nämligen tydligt att — då tillgången på kapital ej kan ändras
nämnvärdt på kort tid — motsvarande inskränkning måste äga rum i det
som ställes till förfogande åt enskilda; ty mer än som inalles finns att
få, kunna ej staten och de enskilda sammanlagdt disponera. Hade
staten då vändt sig till dem som förfoga öfver »sparande», d. v. s.
affärsbankerna, skulle verkan ha blifvit, att dessa i stället inskränkt
de medel som ställdes till förfogande åt enskilda; och allt hade varit
godt och väl. Detta kunde ske genom att staten lånade hos bankerna,
så som nu skett. Det kunde också och kanske ännu bättre ske genom
att staten utsläppte obligationer med kort löptid, s. k.
skattkammarväx-lar. Hade räntan på dem varit tillräckligt hög, skulle följden nämligen
blifvit, att antingen affärsbankerna eller privatkapitalister köpt dessa
värdepapper, hvilket antingen direkt minskat de förras möjlighet att ge kredit
åt industri och handel eller indirekt ledt till samma resultat genom att
25. Svensk Tidskrift 1918.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
