Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 27. 5. 1918 - Den ryska kyrkan och revolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållandevis vidt omkring sig äfven inom de bredare lagren af det ryska
folket, så fanns det dock knappast någon som betviflade, att Rysslands
fältrop nu liksom fordom skulle blifva ”Gud och tsaren”. Men
förhållandenas utveckling blef en helt annan än hvad man väntat. Krigsårens
motgångar, de oerhörda blodiga förlusterna, folkets fruktansvärda
umbäranden och den ständigt växande finansiella och administrativa
förvirringen, allt detta i förening utöfvade en så destruktiv verkan på det
häfdvunna folkliga åskådningssättet, att tsardömet, för hvilket så många
af Rysslands söner fått förblöda på slagfälten och mot hvilket så många
af dess bästa krafter kämpat en hopplös strid, i tidens fullbordan
störtade samman som ett utbrunnet bål. Därmed var det ena af det ryska
folkets lifsideal elimineradt; det fanns icke längre någon tsar, för hvilken
man kunde bedja. Men det andra idealet, det religiösa, den ortodoxa
tron och dess bärande organ, kyrkan? Hur gestaltade sig dess
förhållande till tingens nya ordning? Detta problem, hvilket satt många goda
kännare af ryska förhållanden både här och annorstädes i förlägenhet,
är föremål för en intressant utredning af R. Reynolds i senaste häftet af
The contemporary review (The Russian church and the
revolution).
Som vi veta är — eller rättare sagdt var — tsaren icke blott i politiskt
afseende alla ryssars själfhärskare; han var också deras absoluta
religiösa öfverhufvud, kyrkans summus episcopus i både administrativa och
konfessionella angelägenheter. Hans afsättning borde följaktligen helt
naturligt ha medfört den största förvirring, ja rent af upplösning inom
kyrkan. Men så blef ingalunda fallet. Den 15 mars abdikerade tsar
Nikolai II i Pskov, och redan två dagar senare uppträdde den
revolutionära regeringens nye generalprokurator, Vladimir Nikolajevitsj Lvov,
i den heliga synoden för att tillträda sitt ämbete. Han möttes icke af
någon som helst opposition; tvärt om framträdde en af metropoliterna
och försäkrade honom på hela den ryska kyrkans vägnar, att den nya
regimen icke hade något motstånd från dess sida att befara. Äfven i
handling visade man sin benägenhet att i allt följa
revolutionsregeringens intentioner; tsarens abdikationsakt upplästes enligt ett af synoden
fattadt beslut i alla kyrkor, och ur de allmänna kyrkobönerna uteslöts
omedelbart allt som syftade på tsaren och den kejserliga familjen. Det
var med ett ord ett tillmötesgående så fullständigt som gärna kunde
tänkas. Dubbelt egendomligt och oförklarligt föreföll detta, då man
erinrar sig den ställning som den ortodoxa kyrkan intagit under tiden
före revolutionen. Tsaren använde hvarje tillfälle att i handling visa
sin vördnad för kyrkan och dess institutioner, hofceremonielet bar en
stark kyrklig prägel, och inom samhällets högre kretsar iakttogos
med största noggrannhet alla kyrkliga former och föreskrifter. Äfven
i ekonomiskt afseende var kyrkan särdeles väl situerad; dess
materiella behof tillgodosågos frikostigt af staten, oafsedt att inkomsterna
af dess egna donationer och jordagods voro ofantliga. Det synes alltså
som om dess situation i alla hänseenden varit sådan att hvarje
förändring bort mötas med om icke direkt och hänsynslös opposition så
åtminstone med envist passivt motstånd från kyrkans sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
