Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 5. 3. 1918 - Kongresser och faktiska afgöranden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 133
kongress skulle artat sig i hufvudsak på samma sätt som alla dylika
sammankomster sedan världens begynnelse, bara med den skillnaden
att uniformerna, ordensbanden och redingoten fått vika för fracken
med den röda nejlikan i knapphålet och i hvardagslag den
rättframma kavajen. Man skulle mötts med ett generalprogram, hvars
skickligt balanserade satser hvarje part uttolkade efter sitt intresse,
och vid realiserandet hade detaljbestämmelserna måst köpas och
säljas genom enskilda aftal mellan de närmast berörda. Det är all
anledning att förmoda, att den moderna demokratiens representanter
knappast skulle vid sådan köpslagan varit mera ömtåliga för afsteg
från de heliga principerna än de gammaldags diplomaterna voro i
Wien. Här bör noga begrundas följande sats ur presidenten Wilsons
tillsvidare sista programtal (den 11 februari):
Vid freden skola »alla tydligt bestämda nationella sträfvanden
tillfredsställas så långt som är möjligt utan att införa nya eller göra
beständiga gamla element af tvedräkt och antagonism, hvilka i sinom
tid sannolikt skulle komma att bryta freden i Europa och följaktligen
i världen.»
Den uppmärksamme läsaren märker genast i dessa rader en rad
af reservationer med hänsyn till den som allmängiltig proklamerade
nationalitetsprincipens praktiska genomförbarhet i detaljerna. Men
hvarje sådant förbehåll måste, när herrarne samlas rundt det gröna
bordet, vara inbjudning till kompromisser af väsentligen samma art
som den gamla utdömda diplomatiens. Garantierna för att på den
vägen en varaktigare fredssera skulle inledts nu än då synas i hvarje
fall icke tillräckligt stora, för att de verkliga af krigstiden pinade
folken skulle känna anledning till besvikelse, om på annan väg ett
första reellt steg mot fredens återställande tagits. Däremot är
besvikelsen ganska naturlig hos krigsifrarne af olika nationer och hos
de folkmeningens själfvalda talemän, hvilka tilläfventyrs se den
drömda rollen som Europas skiljedomare upplösas och skingras likt
vinterdimman.
Svärmeriet för den stora kongressen bottnar väl ytterst i den
härskande fördomen om de parlamentariska metodernas
användbarhet som universalmedel. Det vore kanske tid, att man något frigjorde
sig från denna speciella »Europas synvilla». I en representation med
dess tillfällen till personliga förbindelser och dess outtömliga
möjligheter till förhalning, afgörandets uppskjutande och knepiga
kompromisser cirkulerar som god valuta mycket umgängets småmynt hvilket
eljest ingen människa reflekterar på att taga emot. Där kan friskt
medlas och mäklas mellan partier och grupper, som trots alla
skiljaktigheter likväl befinna sig under lika rättsvillkor och på
hufvudsakligen samma plan. Huruvida världens statssystem någon gång
blir moget att lyckliggöras med dessa så välsignelserika metoder,
skall lämnas därhän. Att hvarken Europas stater i deras helhet eller
åtminstone vissa af dem med hänsyn till deras specifika inre
förhållanden nått till den punkt, där den parlamentariska rutinen med
säkrad framgång kan tillämpa sina smålistiga regler, synes väl tam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
