Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Ett nytt svenskt biografiskt lexikon. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 577
Det nu utkomna häftet omfattar början af bokstafven A och går
fram till namnet Adlersparre; det innehåller ett femtiotal artiklar
af trettiosju olika medarbetare. En blick på medarbetarlistan visar
oss, att redaktionen lyckats knyta förbindelser både med den äldre
forskargenerationen och med de yngre, i närvarande stund vid början
af sin verksamhet stående vetenskapsmännen. Detta måste med
nödvändighet föra med sig den konsekvensen, att mellan biografierna
uppkommer en viss olikhet såväl i anläggning som i utförande; men
denna brist på enhetlighet i arbetet torde i själfva verket vara
alldeles omöjlig att undvika och medför väl i realiteten inga mera
väsentliga olägenheter. Tydligtvis har redaktionen, såvidt man af
det föreliggande häftet kan döma, låtit sig angeläget vara att
genomföra den största möjliga likformighet i artiklarnas disposition,
och det är väl ganska sannolikt, att dess verksamhet äfven gjort sig
gällande på det stilistiska området. Här är emellertid redaktionens
uppgift onekligen en smula ömtålig. Det får ju anses själffallet, att
en medarbetare i ett verk som ett biografiskt lexikon vid
utarbetande af sina artiklar har skyldighet att erinra sig, hvad det är för
slags arbete som han utför: det är icke fråga om kritiska studier
eller psykologiska essayer utan först och sist om fakta, och det måste
fastslås, att en alltför mycket af subjektiva stilistiska
egendomligheter präglad framställning, hur stora förtjänster den än i och för
sig kan äga, dock icke hör hemma i ett lexikon. Men det finnes
åtskilliga författare, som knappast äro benägna att erkänna dessa
grundsatsers giltighet, och vis å-vis dem har redaktionen säkerligen
icke alltid så lätt att göra sin auktoritet gällande. För att taga ett
nära liggande exempel vill det synas som om den aktade och
framstående konsthistoriker, som författat artikeln om J. A. G. Acke, låtit
sig i kanske något för hög grad förleda af sin vana vid essayistiskt
framställningssätt. I ett verk sådant som det här föreliggande är
det historiska fakta och icke estetiska eller psykologiska
värdesättningar som utgöra det väsentliga; enhvar som där sätter handen till
plogen, bör tänka som Tegnér:
Jag älskar prosan, lifvets verklighet,
Urformationen utaf tingens väsen.
Det må därmed icke vara sagdt, att man särskildt behöfver lägga
an på ett färglöst och protokollmässigt framställningssätt; men om
man nödvändigt hkall välja, så är dock detta till slut att föredraga
framför ett öfvermätt af lyrisk subjektivitet.
Bland de biografier, som det föreliggande häftet inrymmer, fäster
man sig i främsta rummet vid skildringen af ärkebiskop Abrahamus
Andreæ Angermannus, författad af den svenska
femtonhundratals-historiens mästare, Emil Hildebrand. Mot bakgrund af den senare
reformationsperiodens upprörda historia är den maktlystne och
hänsynslöse prelatens profil tecknad med utomordentlig klarhet och
skärpa; man kan knappast undgå att erinra sig mäster Lars i
Vapensmeden, i hvilkens gestalt Viktor Rydberg med diktarens intuition —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
