Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Ett politiskt testamente. Af S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den ger i det schweiziska statslifvet, hvars egendomligheter torde
vara föga kända af den svenska allmänheten. Men vidare
därför, att det här gäller för honom att värdesätta ett statsskick,
som vänder alldeles upp och ned på den af honom så högt
skattade engelska parlamentarismen. Liksom denna är det ej
dualistiskt, utan ett slags monism, men då den engelska
monismen karaktäriseras af maktkoncentrering hos en
parlamentet faktiskt helt och hållet behärskande regering, så karaktäriseras
den schweiziska däraf, att representationen själf regerar
antingen omedelbart eller genom en dess order lydande regering.
För ett sådant styrelsesätt har termen »kongressionalism»
kommit i bruk. Hos oss har det en gång — under frihetstiden —
rådt, men med ett inslag af parlamentarism. Med afseende på
frihetstidens författning har Staaff väsentligen inskränkt sig till
att anföra ett lofprisande yttrande af F. Lagerroth.
Frihetstidsförfattningen tillhör ju ej heller de aktuella demokratiska
statsformerna, till hvilka han begränsat sin undersökning, men det
erbjuder dock vissa likheter med den nuvarande franska
parlamentarismen, och tecken saknas ej, som varsla om en renässans
däraf på andra håll. I ett arbete sådant som det
ifrågavarande hade därför äfven detta slags kongressionalism kunnat
förtjäna större uppmärksamhet.
Den schweiziska kongressionalismen är emellertid kemiskt
ren från all parlamentarism, i det regeringen blott utgör ett
förvaltande, utredande och verkställande ämbetsmannakollegium,
som till följd af denna sin karaktär ej bildas efter
parlamentariska partilinjer, och hvad detta innebär har Staaff på ett
synnerligt upplysande sätt utredt.
Men hvilken ställning intager han då till detta statsskick? På
andra ställen i sitt arbete har han med anslutning till
Montesquieu förnekat representationens lämplighet såsom
regeringsorgan. Det oaktadt erkänner han här, att det schweiziska
systemet slagit synnerligen bra ut, ja t. o. m. att därigenom
vissa af parlamentarismens olägenheter undgåtts. Men han anser,
att detta beror af för Schweiz egendomliga förhållanden. Såsom
ett af dessa anges, att i Schweiz demokratiens yttersta kraf
genomförts. Hvad som nyss anförts om Amerika ger dock anledning
betvifla, alt i allmänhet detta kommit sådan verkan å stad, men
om ett af demokratiens yttersta kraf, krafvet på referendum, kan
visserligen sägas, att dess genomförande i Schweiz bidragit till att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
