Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - Bagdadbanan och storpolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524 DAGENS FRÅGOR
Englands herravälde på sjön säkerställa tillförseln af råvaror för
den med stormsteg framåtgående tyska industrien. Det var då blott
alltför naturligt, att man fäste sina blickar vid Turkiets asiatiska
provinser med deras mångenstädes bördiga jord och väldiga, alltjämt
obrukade naturrikedomar.
Men bredvid detta ursprungliga syfte framväxte jämsides med
den alltmer skärpta tysk-engelska spänningen ett annat —
militär-politiskt. Förbindelserna mellan Turkiet och Tyskland utvecklades
målmedvetet och omsorgsfullt från tysk sida, och med skapandet af
ett järnvägsnät i Mindre Asien och länderna kring Eufrat och Tigris
vanns möjlighet att vid behof öfva press på det brittiska världsriket
genom hot mot en af dess känsligaste delar: Suez-kanalen och
förbindelsen med Indien öfver Egypten.
Såsom den oundviklige vedersakaren till förbindelsen
Konstantinopel—Bagdad—Persiska viken framträder därför med nödvändighet
England. Men friktionsytor funnos äfven med tvenne andra
stormakters intressen: Rysslands och Frankrikes.
Redan förut har framhållits, att Ryssland, som genom linjens först
planerade sträckning skulle sett sina armeniska expansionsplaner
stäckta, lyckades framdrifva banans framdragande på en annan linje.
Genom förhandlingarna i Potsdam på senhösten 1910 och den därtill
sig anknytande konventionen af den 6 augusti 1911 lyckades
emellertid den tyska diplomatien nå en fördelaktig uppgörelse med tsarriket,
hvarigenom detta uppgaf sitt motstånd mot Bagdadbanan och medgaf
dess sammanknytande med det ryska järnvägsnätet i Persien genom en
linje från Sadidje (strax söder om Samarra) till Ghanikin. Hvilka skäl
som förmått Ryssland till denna eftergift, är ej rätt klart. Det ligger
onekligen nära till hands att med Mohr förmoda, att det skedde i
förhoppning, att den genom företagets genomförande framkallade
spänningen mellan England och Tyskland skulle gifva tsarens regering
tillfälle att såsom tertius gaudens fiska i grumligt vatten och nå sitt
mål att framtränga till Persiska viken.
Frankrike ägde af gammalt viktiga och omsorgsfullt tillvaratagna
intressen af både allmänt kulturell och ekonomisk art i Syrien.
Icke utan skäl fruktade man i Paris, att en sammanknytning mellan
Bagdadbanan och järnvägsnätet i Syrien skulle medföra det franska
inflytandets tillbakaträngande. Denna motsättning gaf upphof till
långvariga förhandlingar, men i febr. 1914 förelåg en preliminär
uppgörelse afsedd att slutgiltigt lösa de sväfvande frågorna. Frankrike
lät sitt motstånd falla och drog sig tillbaka från deltagande i
Bagdad-banföretaget mot erkännande af sina intressesfärer i nordvästra Syrien
och Anatolien. Världskriget hindrade emellertid öfverenskommelsens
definitiva afslutande.
Hufvudsvårigheten var emellertid att komma till rätta med England,
och här var punctum saliens frågan om Persiska viken. Sedan ett
århundrade hade England obestridt utöfvat protektoratet i dessa
trakter. Detta allenavälde betraktades såsom conditio sine qua non för
den trygga besittningen af Indien, och gång på gång ha engelska statsmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
