Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Persiska viken och »freden utan annexioner». Af Gustaf Stridsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var mycket vakna och spända ögon, som genast lägga märke
till, att en rysk kanonbåt rekvirerar en kolkvantitet, något större
än hvad dess kolboxar rymma enligt vederbörande
uppslagsböcker, liksom det var mycket goda öron som tvärs över Persiska
viken hörde bullret från slagsmålet i Bahrein. Men datum för
Giljaks ankring i Bender Abbas förklarar åtskilligt. Den 14
februari 1900 var Ladysmith icke ännu undsatt, och det tycktes
vara mer än ovisst huru England skulle kunna reda upp sakerna.
Ögonblicket var just inne för ett litet ryskt kolupplag — om än
aldrig så litet — i Persiens bästa hamn vid Ormussundets
historiska vatten. Ett ansenligare ryskt fartygs ankomst dit
hade, så som förhållandena då voro, helt visst väckt den största
uppmärksamhet och framkallat upphetsning både i England och
Indien, men den lilla oansenliga Giljak skulle, trodde man nog på
ryskt håll, passera oanmärkt. Beräkningen slog fel. Hvad syftet
var med det hela är nu känd och vittnad sak.
Ur engelsk synpunkt äro dessa och många andra liknande
episoder uttrycken för lömska anslag mot det brittiska väldet.
Oförnekligt är ju också, att metoderna för de ryska, franska och
tyska försöken att få någon stödjepunkt i Persiska viken eller
på Arabiens kust te sig mer pittoreska än tilltalande. De tillhöra
den kategori af lyckade eller misslyckade men i båda fallen lika
litet tilltalande territorialförvärf, hvars mest illustra exempel väl
är Förenta staternas åtkomst af Panamakanalens territorium,
där mer än en detalj påminner om »Affären Costa Negra». Men
å andra sidan — hvilken grad af legitimitet kan tillmätas det
maktspråk, genom hvilket England förklarat, att ingen annan
europeisk makt får skaffa sig fotfäste vid Persiska viken?
Från engelsk sida har man ofta berömt sig af och åberopat
den osjälfviskhet, som kommit England att trots en sedan långa
tider dominerande ställning i och vid Persiska viken nästan helt
och hållet afstå från landförvärf där. Och vid en blick på
kartan, sådan den tedde sig före världskriget, synes allt vittna
om en dylik anspråkslöshet. Ett par nästan osynliga röda fläckar
är allt: en liten bit land vid Basidu på ön Kishm och en
telegrafstation på bredvidliggande lilla ön Henjam, båda på norra
sidan af själfva inloppet till viken. Men dess vidare äro de
anspråk, som ej synas på kartan. De formulerades för tjugufem
år sedan af den unge resenären George Nathaniel Curzon i den
berömda bok om Persien, hvilken var en af hans förberedelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
