Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Gustaf II Adolfs protestantiska politik. Af Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-420
BERTIL BOETHIUS
kerligen har han delat lott med många andra af mänsklighetens
största och starkaste, att mer än en gång besegras i kampen
med sig själf. Om han segrat till slut, kan ingen veta. Sitt
eget svar på den frågan har han gifvit flere gånger med ett
tonfall, som vittnar både om den genomkämpade stridens allvar
och den vunna förtröstans frimodighet.
Jag kommer nu att söka skissera, hur Gustaf Adolfs politik
blef protestantisk i den meningen, att han gjorde det till
Sveriges sak att upptaga och lösa protestantismens gemensamma
frågor, för att sedan ange några hufvudpunkter af den lösning,
som höll på att växa fram ur hans verk. Det första af dessa
problem innebär frågan, hvilka af den svenska statens
maktsträfvanden och inlresseriktnmgar som ägde den expansionskraft, att
de tillika kunde blifva medel för protestantismens sak. Eller med
andra ord, det gäller att visa, icke hur den svenska staten
öfvergifvit sina statliga uppgifter för att tjäna en främmande
kulturuppgift, utan hvilka vägar dess statliga utveckling tagit under
inverkan af en mäktig kulturrörelse, icke att den glömt de reella
mål och medel, som äro all politiks väsen, utan hur den valt
bland sådana mål och medel för att kunna identifiera sig med
tidens starkaste strömningar. Det andra problemet åter är
frågan, hur en kulturell gemenskap omsättes i politisk handling
och politisk organisation. Här var det traditionen om den ena,
allmänneliga kyrkan, som behärskade sinnena, vissheten om
alla evangeliskas gemenskap i Christo, som förband de skilda
protestantiska landskyrkornas bekännare till en inre enhet,
medan den katolska reaktionens af Spanien och kejsaren ledda
anlopp lade de gemensamma farornas band till det gemensamma
kulturarfvet. Men lika väl som vid nationalitetsfrändskap eller
annan gemenskap var det af statsmännens vilja och statskonstens
skapande kraft det berodde, om politiska förbindelser däraf
skulle uppstå och huru dessa i så fall skulle te sig.
Vi, som till fullo fått pröfva på hvad det vill säga att lefva
inklämda mellan öfvermäktiga grannar, kanske äga särskilda
förutsättningar alt inse, att det var förutseende klokhet, då våra
förfäder inom sin intressesfär kräfde ett afgörande ord vid
uppbyggandet af det nya statssystemet på grundvalen af det sön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
