Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Gustaf II Adolfs protestantiska politik. Af Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själft och andra om de upprepade och förödmjukande
förlusternas förnuftsenlighet, de tyska småstater, som utan maktmedel
och utan yttre uppgifter vegeterade i hägnet af en
vördnadsbjudande tradition eller af humanitära och kosmopolitiska idéer,
de kunde ej bjuda sina söner erfarenheter af den lefvande
politikens kärfva men eggande och kraftspännande spel, af dess
törst efter verklighet och realitet. Geijers snille var väl rikt nog
att famna äfven den skapande statsmannens storhet, men om
man ändock redan hos honom märker en tvekan inför den
hänsynslösa realismen i dennes verk, skulle klyftan snart nog
vidga sig för svagare andar. Som ett arf från nyhumanismens
och romantikens idealiserade värld medtog
Gustaf-Adolfs-forskningen öfverskattningen af den universella uppgiften på den
nationellas och statligas bekostnad, förväxlingen mellan
statsmannagärningens realism och simpel eröfrarlust.
I ett ostatligt och opolitiskt betraktelsesätt måste man alltså
söka roten till den oförmåga att förena höga, ideella motiv med
realistiska, politiska mål, som skulle behärska och snedvrida
Gustaf-Adolfs-problemet för årtionden framåt. Men knappast
hade detta antingen — eller så kommit att dominera, om ej
de nya strömningar, som starkast skulle gripa 1800-talets
människor, nästan afskurit dem från 1600-talets tankevärld. Väl
hade den nyvaknande religiositeten rätt att framför andra kräfva
troshjälten som sin egen. Men hur skulle den individualistiska
väckelsens trånga och asketiska världsbild kunna rymma en
gärning sådan som hans, som i statlig organisation sökte
omsätta de krafter, evangeliet väckt till lif? Så började då detta
förnekande af härskaren för den religiösa personligheten, af den
religiösa personligheten för härskaren, som till slut utpräglade
sig i de populära föreställningarnas blodlösa protestantiska helgon
eller i deras lika overkliga hycklande eröfrare — den bakgrund,
mot hvilken Strindberg, gripande trots allt, i sin Gustaf Adolf
speglade sin samtids och sin egen ungdoms vanmakt, då det
gällde att finna vägen från spröda ideal till verklighetsmättad
handling. De nationella rörelserna stodo ytterst lika främmande
för en statskonst, som sökte bygga sitt verk på en annan
gemenskap än ras- och språkfrändskapens. Hur skulle också de,
som genomkämpade striderna för Tysklands enande, till slut
kunna se annat än ett helgerån i att af det splittrade Tysklands
maktresurser söka bygga upp en annan stat än den, åt hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
