Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Det inre läget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan bli förhållandet, äro tyvärr hvarken få eller af ringa betydelse.
I hvad mån de primära förutsättningarna för den svenska statens
bestånd inåt och utåt i dessa ohyggliga tider på detta sätt skola blifva
undergräfda, beror bland annat på, huruvida räddhågans anda skall
få breda ut sig bland dem som makten hafva i vårt land.
Men detta gäller icke blott dem som närmast ha ansvaret för
riksregementet. Den period i vår politiska historia, som fick sin
afslutning 1911, utgör ett exempel på, huru radikaliseringen under
partiernas täflan äfven under en högerregering kan ta snabbare fart än
någonsin. Därom är föga att säga, om radikaliseringen innebär en
sträfvan att förbättra villkoren för de sämre ställda inom samhället. En
radikalisering under nuvarande förhållanden skulle däremot, såsom
framgår af talrika händelser på senaste tiden, otvifvelaktigt rikta sig
mot själfva statsmaktens integritet och statsarbetets effektivitet.
Härmed är ingalunda sagdt, att en senil status quo-politik är
idealet, tvärtom. Enda möjligheten för ett parti att göra verkligt
gagn och att öfver hufvud hålla sig lefvande är otvifvelaktigt att
omsätta sina principer i positiv politik. Att vara »broms på
statsvagnen» är onekligen icke blott en skäligen ynklig uppgift; den medför
äfven, att det faktiskt blir andra åskådningar, som till slut komma
att forma landets öden. Ett slående exempel härpå erbjuder den
mycket omtalade författningsfrågan. Skulle högern envist hålla på
de nuvarande grunderna för första kammaren endast i syfte att
undvika en »alltför brådstörtad utveckling», som det så vackert heter,
blir följden endast, såsom af docenten G. Rexius uppvisas i en
tidigare artikel i detta häfte, att denna utveckling sker i
enkammarsystemets och parlamentsenväldets riktning, således stick i staf med den
principiella åskådning, som högerpartiet på detta område
representerat inom vårt politiska lif. Här kräfves med det allra snaraste
positiva riktlinjer och ledning af ett oundgängligt nydaningsarbete. Sak
samma gäller med kanske ännu större styrka på socialpolitikens fält.
Men detta är icke detsamma som att tanklöst eller af allehanda
ovidkommande anledningar släppa de principer, om hvilkas nytta för
statslifvet man är öfvertygad — det innebär just som sagdt motsatsen
härtill. Måste man döma af händelserna vid årets riksdag, vore
utsikterna allt annat än lofvande. Med högerns hjälp har förvaltningens
politisering kraftigt främjats på en af de mest ömtåliga punkterna,
försvaret har behandlats ansvarslösare än någonsin och riksdagens
makt utvidgats — eller såsom i fråga om utrikespolitiken portarna
öppnats för en framtida maktutvidgning — på ett sätt som står i
strid med en nyttig och nödvändig fördelning af verksamhetsområdena
för statens olika organ. Och detta samtidigt med att riksdagens
behandling af t. ex. den för vår närmaste framtid vitala frågan om
bränsleanskaffningen väckt afsmak och förbittring öfver hela landet!
Om allt detta skett under inflytande af spekulationer i höstens val,
borde dock erfarenheterna från 1911 och 1914 ha lärt, att till och
med inom politiken den raka vägen och häfdandet af en principiellt
klar ståndpunkt är icke blott det enda riktiga utan äfven det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
