Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Italiens roll i kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aldrig varit populär, han är en dålig talare, och han saknar fullständigt
förmågan att entusiasmera sina anhängare. Det enda område, där
han tidigare kunnat göra sig gällande, har varit det finansiella. Som
diplomat var han en novus homo, om man nämligen lämnar ur
räkningen, att han i sina unga år en tid varit anställd som attaché i
den italienska diplomatien. Men med hans ämbetstillträde började
den utveckling, som på våren 1915 skulle resultera i krigsförklaringen.
Tonen i notväxlingen med Wien blef skarpare, fordringarna stego,
och — hvilket betydde mest af allt — den allmänna opinionen
sattes i rörelse. Italiens inflytelserikaste tidning, Corriere della Sera,
började sin häftiga krigsagitation, och allt oftare fick man i
pressen se de skarpaste anfall på Giolitti och hans neutralistparti. Den
följande tidens utveckling är ytterst lärorik att följa. Den
diplomatiska aktionen anger endast melodien, under det att pressen och folket
i förening sköta ackompagnementet. Sin kulmen nådde denna rörelse,
då Gabriele d’Annunzio framtrådde som dess dirigent. d’Annunzio,
»Italiens Prometheus», som Henri Lavedan med anknytning till hans
berömda roman Il Fuoco kallat honom, drog de lättrörliga massorna
med sig genom sina klangfulla tal och sin appell till Italiens ärofulla
forntid. De mera betänksamma sökte man nå på andra vägar,
särskildt genom att framställa neutralitetens risker och faran af att vid
ett kommande fredsslut stå isolerad och utan vänner. Man talade
här med samma tunga som Machiavelli i det berömda tjuguförsta
kapitlet af Il Principe, där han starkt framhåller faran af att vara
neutral i en strid mellan mäktiga grannar. Dylika synpunkter fick
man snart se uttryckta i nästan hela den italienska pressen; på alla
folkmöten upprepades de af mer eller mindre vältaliga agitatorer,
karrikatyrer af Giolitti spriddes öfverallt, och på alla väggar kunde
man läsa våldsamma smädelser mot neutralisterna. Efter några
månader af sådan agitation var marken beredd, och Sonnino kunde i
sina till Wien riktade meddelanden påpeka, att folkstämningen tvang
honom att ej endast vidhålla utan än mera öka sina fordringar.
Regien sköttes utmärkt, det kan man ej undgå att erkänna. En
italiensk politiker vid namn Antonio Cippico skrifver i Fortnightly Review
på sommaren 1915, att italienarne som bekant äro »en ytterst liberal och
demokratisk nation.» Tilldragelserna vid krigsutbrottet besanna
onekligen detta, ty sällan har man i modern historia sett ett mera typiskt
exempel på den primitiva demokratien i hela dess glans.
Parlamentet, där Giolitti ännu räknade talrika anhängare, blef helt och hållet
satt ur spelet, neutralisterna kunde icke visa sig på gatorna utan fara
för lifvet, det suveräna folket var oinskränkt herre i eget hus, och
under allmänt jubel utfärdades den 23 maj krigsförklaringen.
»I storslagen skönhet har Italien utfört en af de största
handlingarna i sin historia», skref Joseph Reinach, då budskapet om
fredsbrottet nådde Paris. Hela den franska pressen genljöd för öfrigt af
liknande uttalanden. Men om den italienska krigssymfoniens tema
varit storslaget, så motsvarade däremot genomföringen knappast den
stolta ingressen. Härvidlag äro både Lows och Vauchers arbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
