Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Ett afslutadt standardverk. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
litteraturen allt mer och mer direkt ställer sig i de politiska och
sociala intressenas tjänst. Det enda stora namnet är Runeberg, som
emellertid står helt och hållet på sidan om alla politiska debatter,
dels på grund af sin allmänna läggning, dels också därför att de
frågor, som sysselsatte dåtidens svenska författare, ej hade samma
aktualitet för honom, medborgaren i en annan stat. Af tidens
frihetssångare i Sverige har Warburg tecknat flere intressanta porträtt;
särskildt fäster man sig vid framställningen af Johan Nybom, hvars
tragikomiska lefnadsbana han skildrat med fin blick för hans
karakteristiska egenskaper både som människa och som tidstyp.
Kapitlet om dramatiken och teaterförhållandena kring seklets midt
bör äfven framhållas; äfven om de själfständiga verk, som vid denna
tid i vårt land sågo dagen, i de flesta fall ej kunna tillmätas något
högre värde, så är det likväl särdeles nyttigt att ha dem som här
sammanställda och analyserade.
Från och med det fjärde kapitlet går Warburg öfver till skildringen
af den litteratur, som ligger de nu lefvande generationerna så nära,
att den ännu ej hunnit blifva »historisk» i detta ords traditionella
bemärkelse: Viktor Rydberg, Snoilsky, Strindberg, »åttiotalets»
författare, samt till sist Levertin, Karlfeldt, Hallström, Heidenstam och
öfriga representanter för våra dagars svenska diktning. Äfven om
naturligtvis här återstår mycket att göra, kan man dock ej undgå
att lägga märke till, hur uppfattningen af hela denna periods litterära
produktion underlättas därigenom, att framställningen behärskas af
allmänna historiska synpunkter. Essayistiken i all ära, men den
har tvifvelsutan hos oss på senare tiden fått gripa litet för mycket
omkring sig på den sakliga historiska framställningens bekostnad.
Warburgs framställning sträfvar framför allt efter saklighet, och
därmed har den också sitt värde gifvet en gång för alla, i förhållande
till både våra dagars forskning och till framtidens.
Det viktigaste partiet i arbetet är oomtvistligt kapitlet om Strindberg.
Själf sedan mycket länge grundligt förtrogen med Strindbergs
författarskap, har Warburg dessutom genom meddelande af en mängd
hittills opubliceradt biografiskt material lyckats gifva oss den enda
verkligen mänskligt tillfredsställande bild af Strindberg, som öfver
hufvud taget framkommit. Hans skildring ger, hvad man länge, just
i fråga om Strindberg, längtat efter: icke kritik, icke polemik, ej
heller psykologiska konstruktioner af mer eller mindre subtil
beskaffenhet, utan fakta, ägnade att tjäna som grundval för ett vetenskapligt och
opartiskt bedömande af Strindbergs författarverksamhet. Att följa
framställningen i detalj är här af lätt insedda skäl icke möjligt; det
må vara nog att påpeka ett par detaljer.
Främst synes det värdt att framhålla som en särskild förtjänst
hos Warburg, att han med den största noggrannhet följt den litterära
kritikens omdömen om Strindberg, särskildt under hans tidigaste
period. Man ser däraf hur orätt Strindberg hade, då han envisades
att tro sig förföljd och fågelfri; han var väl utsatt för angrepp —
och med hänsyn till sitt eget sätt att föra polemik kunde han väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
