Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Parlamentarismen och svensk tradition. Af Gunnar Rexius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
misstroendevotum från riksdagen; och flera yttranden i samma
riktning skulle kunna påvisas. Endast är därvid att märka, att
det endast är för hela riksdagens, båda kamrarnas misstroende,
som regeringen enligt De Geer har att böja sig. För en
kammares beslut har regeringen, isynnerhet om den har majoritet
inom riksdagen i dess helhet, ej ens rätt att afgå, enär detta
skulle vara att tillerkänna den ena kammaren ett företräde
framför den andra. 1877 vill han, när han är viss om nederlag i
andra kammaren i försvarsfrågan, icke göra den till
kabinettsfråga, enär detta skulle varit »ett förbiseende af den stora
majoritet i första kammaren och den stora minoritet i andra kammaren,
som skänkt mig sitt stöd och hvilka tillsammans utgjorde
riksdagsmännens flertal» (II, s. 207, jfr s. 220). När han till slut afgår på ett
nederlag i andra kammaren, så inskärper han kraftigt, att detta icke
finge uppfattas som ett frångående af grundsatsen om kamrarnas
likställighet; man finge icke föreställa sig, »att jag icke fäster lika
stor betydelse vid ett bifall af första kammaren som vid ett afslag af
andra kammaren» (II, s. 236). Parlamentarisk skyldighet för
regeringen att afgå erkänner han endast föreligga, då båda kamrarna
ena sig om andra vägar än regeringens, n. b. om dessa vägar
visa sig farbara och riksgagneliga, ty eljest, om t. ex. riksdagen
beslutade »ett försvar, som vore sämre än det vi ägde», kunde det
blifva ministärens »fosterländska plikt att stanna kvar för att
underkänna riksdagens beslut» (s. 219). Ansvaret för rikets väl
går före t. o. m. båda kamrarnas beslut.
Dessa grundsatsers konsekvens med afseende på
regeringsbildningens positiva moment blir De Geers konsekventa sträfvan att
hålla regeringsmakten öfver partierna. »Jag har alltid i min
natur haft en oöfvervinnelig obenägenhet för allt partiväsende ...
Särskildt har det alltid varit mitt ögonmärke, att regeringen bör stå
utanför partierna» (II, s. 48). Den nya tidens framväxande
partiväsen är för honom lika antipatiskt som den gamlas ståndsväsen.
Partichef vill han minst af allt vara. Ordet parti har för honom
något af den dåliga biton af sammangaddning, konspiration, som
det hade i äldre tider. Öfver partierna och öfver
kammarmotsatsen vill han stå som regeringschef, enande och samlande,
gärna genom kompromissen som medel. Mot
landtmannapartiets, d. v. s. andrakammarmajoritetens, allmaktssträfvan för han
en ständig strid. »Min sträfvan har oftast varit att föra fram
liberala idéer, men endast så långt, som att de konservativas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
