Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 23. 2. 1917 - Österrikes lifskraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 60
DAGENS FRÅGOR
aldrig i fråga, det enda problemet var att utröna, med hvilka
kompensationer den definitiva annexionen skulle köpas. Den makt, som
närmast hade intresse af sakens utgång, var Ryssland, och det gällde
således att vinna dess bifall till uppgörelsen. Detaljerna af denna
uppgörelse, som slöts i september 1908 på grefve Berchtolds
böhmiska slott Buchlau, äro icke bekanta; visserligen saknas
ingalunda material, tvärtom äro källorna nästan besvärande talrika, men
det är icke lätt att med visshet bestämma deras autenticitet. Hvad
som är klart är emellertid resultatet: Aerenthal segrade och hans
motståndare Isvolsky blef slagen. Äfven under de följande
månadernas hetsiga diplomatiska kamp iakttog Aerenthal en beslutsam och
fast hållning, hur allvarligt läget än var, och till slut var det honom
förunnadt att skörda segerns frukter. Annexionen ägde bestånd, och
Österrikes politiska prestige hade med ett slag vuxit högst väsentligt.
Äfven en så kritisk bedömare som Seton-Watson erkänner, att
Aerenthal med denna sin politik låtit Österrike för första gången på länge
göra sig gällande som en stormakt.
Det är naturligt, att en diplomatisk framgång så betydande som
den Aerenthal vunnit genom annexionen, skulle skänka honom en
ytterst stark ställning i hans eget lands politiska kretsar. Hans mot
ståndare i den utländska pressen voro däremot så mycket skarpare
i sina omdömen. Yttermera skärptes anfallen mot honom efter den
famösa Friedjung-processen, hvilken onekligen visade, att han i sin
politik icke var särdeles nogräknad i valet af medel. Detta förbigår
Zweybriick med så lätt hand, att läsaren knappast kan undgå att känna
en viss förvåning. Om man emellertid här måste draga hans
skarpsinne i tvifvelsmål, så kan man trots detta till fullo underskrifva
hans slutomdöme, där han karakteriserar Aerenthal som en af
Österrikes starkaste och mest målmedvetna statsmän.
De öfriga uppsatserna i Zweybriicks samling behandla en rad olika
ämnen ur Österrikes politik och historia. Med stort intresse läser
man den år 1910 nedskrifna uppsatsen Zur österreichischen
Polenpolitik, där man lär känna förhistorien till det löfte om autonomi, som
för någon tid sedan gifvits Galizien, och dessutom får en åskådlig
bild af polackernas viktiga roll som sammanhållande och
statsunderstödjande element i monarkien. Ett par studier i österrikisk partipolitik
läser man också med nöje, mindre på grund af deras innehåll än därför
att de gifva en så ytterst åskådlig bild af den förvirring, som länge
rådde i dubbelmonarkiens inre förhållanden. Öfver hufvud taget har
man efter läsningen af Zweybriicks essayer ett lifligt intryck af att
Österrike trots allt äger en utomordentlig inneboende motståndskraft.
Icke ens de vildaste partistrider ha kunnat bringa det på fall, och
fastän fientligt sinnade statsmän decennier igenom upprepat Mazzinis
ord »Præterea censeo, Austriam esse delendam», har det dock icke
lyckats någon att genomföra programmet. Det fanns en gång i
slutet af 1600-talet en österrikisk kameralist vid namn von Hörnigk, som
med utgångspunkt i merkantilismens ekonomiska åskådning skref ett
arbete med titel »Österreich iiber allés, wann es nur will» (1684). I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
