Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Reformationsjubileet och världskriget. Af Hjalmar Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
renässans, om hvilken så många af det unga Frankrikes
författare drömma, och för hvilken den franska hierarkien med
beundransvärd skicklighet arbetar.
Af det ofvan sagda skulle man måhända vara benägen att draga
slutsatsen, att ur uteslutande konfessionell luthersk synpunkt
allt vore att vinna och intet att förlora genom centralmakternas
seger. Men sådant är ingalunda det konfessionella läget i
världskriget. Sant är visserligen, att det alltid måste i någon mån komma
lutherdomen till godo, om den enda lutherska stormakten,
Tyskland, kan häfda sin ställning i världen. Men också blott i
någon mån, såsom läget nu är. Tyskland har genom kriget så
nära sammanfogats med Österrike, att de båda väl också för lång
tid framåt måste hålla samman. I den enheten är den
romerska katolicismen i väldig majoritet; och hur högt man i kurian
uppskattar Österrike som det alltid trogna stödet för Roms
konfessionella intressen, har jag själf vid en audiens våren 1909
hört Pius X officiellt uttala. Skulle därtill Polen förblifva
lösgjordt från Ryssland och i förbund med centralmakterna, ökas
katolicismens maktställning ytterligare inom denna grupp. (Af
naturliga skäl behöfver man ej räkna med ett tyskt Belgien,
hvilket ju eljest skulle göra Tyskland hart när katolskt.) I
Tyskland har visserligen under kriget »borgfred» slutits mellan
konfessionerna. Men oupphörligt visa sig tecken på, att den
katolska kyrkan blott för tillfället nedgräft stridsyxan. Man
behöfver blott läsa en smula mellan raderna i den katolska
tidningspressen eller i det utmärkt redigerade jesuitiska
centralorganet Stimmen der Zeit. Det måste för tyska protestantiska
öron ha ljudit underligt, när som ett sorts svar på
protestantiska antydningar om möjligheten af borgfredens utvidgning
till definitiv försoning mellan Rom och Wittenberg (man
jämföre t. ex. universitetsrektorn i Jena Thümmels tal) kom det
officiella uttalandet från själfve påfven i Rom om »Luthers och
Calvins» lärjungar (visserligen närmast italienska valdenser- och
andra protestantiska präster) som: »emissarî di Satana, hvilka
midt i den heliga staden uppföra tempel, i hvilka Gud
förvägras den sanna äran; hvilka uppresa cattedre pestilenziali
för att utbreda irrläror bland folket; hvilka med fulla händer
utströ lögn och förtal mot den katolska religionen» .... »röfvare,
värre än de, som bryta fram ur skogen» (den 21 nov. 1915).
Det råder intet tvifvel om, att den katolska kyrkan är beredd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
