Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 11. 1. 1917 - Fredsnoterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medan däremot Spanien i en särskild not underrättade regeringen i
Washington, att tiden enligt dess mening, ej ännu vore mogen för en
gemensam aktion med utsikt till framgång från alla dem, som önska
fred.» Af spanska regeringens not till Wilson framgår, att
amerikanska regeringen genom en särskild not af den 22 december
formligen uttalade som sin åsikt, att ögonblicket föreföll »lämpligt för en
démarche af spanska regeringen och för densamma att, om den finner
tjänligt, stödja den hållning, som intagits af Förenta staternas
regering.» Spanien delade, som sagdt, ej denna åsikt, men begagnade i
stället tillfället att tillkännagifva sin »beredvillighet, liksom vid
fientligheternas början, att ingå i förhandlingar åsyftande samverkan af
alla neutrala makter, som kunna anse sig kränkta och tro det vara
nödvändigt att göra slut på eller mildra dessa oförrätter». Det
öfverströmmande beröm, hvarmed denna spanska not mottogs i
Parispressen, ger nästan anledning till misstankar om att den varit i fransk
säck, innan den i spansk påse tillställdes Wilson, och att dess syfte
var att som ententevänligt motdrag till den Wilsonska fredsaktionen
framkasta tanken på en gemensam neutral aktion väsentligen mot det
tyska U-båtskriget.
Redan innan centralmakternas fredsunderhandlingsanbud hunnit att
officiellt besvaras af fiendegruppen, hade Tyskland och
Österrike-Ungern skyndat att (26 dec.) besvara den Wilsonska noten. Svaren
innehöllo en precisering ej af krigsmålen, hvartill Wilson manat, utan
af den procedur, centralmakterna tänkte sig för
fredsunderhandlingarna. Snarast möjligt borde delegerade från de krigförande
sammanträda på neutral plats till direkt meningsutbyte (»ein
unmittelbarer Gedankenaustausch») om villkoren för det pågående krigets
afslutande. Först efter fredens återställande tänkte man sig samverkan
med de neutrala i förhandlingar om »det stora (den
österrikisk-ungerska noten tillägger: »och önskvärda») verket att hindra framtida krig».
Med hänvisning till detta svar jämte några allmänt hållna
komplimanger besvarades kort därpå af centralmakterna äfven de fredsnoter
Schweiz och de nordiska rikena aflåtit.
Så långt hade notväxlingen fortgått, innan tiomaktsförbundet blef
färdigt med sitt svar på centralmakternas anbud af den 12 december.
Svaret är dateradt den 30 december och bestrider
centralmaktsnotens egenskap af fredsförslag; den beskrifves såsom »mindre ett
fredsanbud än en krigsmanöver», åsyftande att »grumla folkmeningen i de
allierade länderna.» De allierade vägrade därför att taga detta
förslag under öfvervägande och angåfvo sina egna kraf på en framtida
fred i mycket allmänna ordalag, koncentrerade i de tre lösensorden
sanctions (i den officiella engelska öfversättningen återgifvet med
penalties), réparations, garanties, d. v, s. straffbeslut, godtgörelse af
anställd skada, framtidsgarantier, allt ställdt i omedelbar relation till
»de olyckor, som vållats af den tyska krigsförklaringen och de
otaliga våldsdåd, som begåtts af Tyskland och dess allierade emot både
krigförande och neutrala». Som oeftergifliga kraf på en fred, som de
allierade skulle anse möjlig, anges därefter, att den skulle innebära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
