Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Framtiden. Af Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna sammanhållning var gent emot den tidigare, ligger i
öppen dag, och den rena statliga själftillräckligheten fick nu
också öfvertygade teoretiska förespråkare, af hvilka
Machiavelli är den ryktbaraste (jfr lektor Falks anmälan i denna
tidskrift 1916 sid. 375 ff.).
Så till vida hade alltså det europeiska statssamhället
endast gått baklänges, och alla objektiva iakttagare torde
nödgas medge, att de framsteg »nationernas sammanväxning»
gjort sedan reformationen, varit ytterligt små. Det borde ej
ha behöfts världskrigets erfarenheter för att upplysa om, hur
mycket svagare moderna folkrättsregler äro än den
medeltida ordning, som satte verkligt erkänd makt, om också af
hufvudsakligen andlig art, bakom Europas eller kristenhetens
enhet. I förbigående sagdt har man häri ett af de mera slående
bland de många bevisen för den s. k. materialistiska
historieuppfattningens felaktighet; ty under den tid, då det ekonomiska
sammanhanget mellan olika länder var försvinnande, ingingo
dessa i ett verkligt internationellt system, medan deras politiska
gemenskap nu är långt svagare, trots det starkaste inbördes
beroende i ekonomiska ting. Utvecklingen är alldeles för
invecklad att kunna lösas med en så torftig formel som den
om det ekonomiska som orsak till alla samhällsfenomen.
Men tanken om kultursamhällets enhet kan omöjligt dö.
De moderna nationalstaterna ha tagit arf efter såväl
Medeltidens städer och territorier som efter dess påfvar och kejsare;
men de ha omöjligt kunnat afstänga sig gentemot hvarandra.
Att kulturen och känslan af kultursamhörighet på det andliga
området äro större nu än under Medeltiden eller ens under
renässansen kan med skäl betviflas; men om dess fortsatta
tillvaro kan ej råda något tvifvel. Och den ekonomiska
samhörigheten, det ömsesidiga ekonomiska beroendet, som ej
spelade nämnvärd roll i äldre tider, är som sagdt nu ett af
de tekniska omhvälfningarna skapadt, ofrånkomligt faktum,
som inga tullgränser i längden kunna upphäfva.
I själfva verket har tanken om det öfverstatliga sammanhanget
ej heller dött. Pacifisters och folkrättsspecialisters sträfvanden
att hålla den vid lif torde visserligen knappast ha betydt
mycket — det lära de mer realistiska bland dem själfva
motvilligt nödgas erkänna. Men i stället har, just som följd af
den oerhörda kraftmätningen för hundra år sedan, uppstått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
