Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - Den romerska frågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 529
grundvalar. Äfven hans läge i förhållande till kyrkan och till den
öfriga världen undergick härmed en genomgripande förändring.
Tidigare hade han verkligen varit en suverän, som härskat öfver ett visst,
orn också ej särdeles stort område, han hade haft en själfständig
statsförvaltning att leda, och han hade till sitt förfogande haft en
armé, visserligen icke stor men dock tillräcklig för att tillåta honom
att känna sig som en själfständig monark. Allt detta förändrades
fullständigt med den italienska eröfringen. De facto blef påfven i
och genom denna beröfvad sin suveräna ställning, och alla Den heliga
stolens besittningar förklarades vara italiensk statsegendom, ehuru
intet intrång gjordes i påfvens nyttjanderätt till Vatikanen.
Ursprungligen hade det emellertid varit den italienska diplomatiens mening
att gå mindre radikalt till väga; från början synes man ha tänkt sig
att låta påfven förblifva i okvald besittning af en del af Rom, den
s. k. Gitta Leonina, hvars invånarantal år 1870 uppgick till cirka
15,000 personer, och dessutom afsåg man förmodligen att i förening
med öfriga stater med katolsk befolkning åvägabringa en internationell
öfverenskommelse, hvarigenom Den heliga stolens statsrättsliga
ställning skulle fixeras. Men då Europas katolska makter visade sig föga
intresserade för saken, ansåg man sig vid det italienska hofvet
ej heller förpliktad att gå utom gränserna för hvad de egna intressena
medgåfvo, och föl]den häraf blef, att påfvedömets ställning i Italien
kom att behandlas som en rent italiensk fråga. Sin lösning fick
denna genom den s. k. garantilagen af den 13 maj 1871. I denna
erkändes påfvens suveräna ställning, hans rättighet att utsända och
mottaga diplomater o. s. v., hvarjämte hans person äfvenledes
förklarades okränkbar. Men hvarje regeringsmakt blef honom beröfvad,
och det palats han bebor, förklarades som italiensk statsegendom.
Om också den påfliga suveräniteten formellt erkännes, så har dock
påfven genom denna lag i själfva verket blifvit en undersåte under
konungen af Italien.
Från Den heliga stolens sida hade man redan tidigt insett, hvilka
konsekvenser en italiensk eröfring af kyrkostaten måste komma att
medföra. I encyklikan Gubernium subalpinum af den l nov. 1870
afgaf Pius IX en kraftig protest mot Italiens politik, och vid Roms
intagande utslungade han kyrkans stora bann mot alla dem, som
medverkat vid tillintetgörandet af påfvedömets världsliga makt. Alla
förhandlingar mellan påfvestolen och Italien ha äfven allt sedan Roms
eröfring varit afbrutna. Hvad beträffar de påfvetrogna italienarnas
ställning till landets inre angelägenheter uttalade Pius IX år 1868
grundsatsen: »attentis omnibus circumstantiis non expedit». Detta
non expedit utvidgades sedermera till ett formligt förbud mot
deltagande i Italiens politiska lif, ett förbud, som sedermera bekräftats
år 1895 af Leo XIII och år 1902 än en gång upprepats (ne eletti,
ne elettori). Pius X lät i en rundskrifvelse af den 11 juni 1905 förstå,
att förbudet i vissa fall kunde suspenderas, då nämligen vederbörande
biskop förordade ett dylikt tillvägagångssätt, men i princip kvarstår
det ännu, och spänningen mellan den världsliga makten i Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
