Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteratur - Lambertska milliarden. Af Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 447
bergs första kapitel eller i mera fantastisk form i C. J. L. Almquists
Smaragdbruden. Af fakta kan man bakom allt detta konstatera, att
personaluppgifterna om den Lambertska familjen i Umeå äro
korrekta, att en son med ofvan angifna namn begifvit sig utrikes samt att
tillkännagifvande orn ett utländskt arf verkligen kommit, ehuru ej af
den beskaffenhet, att man kunnat få något grepp därpå. Vidare står
det fast, att en Jonas Berntsson Wenman på 1720-talet lefvat i
Amsterdam i förmögna villkor samt att jämförelsevis goda liknelser
finnas för, att en svensk — som uppgifvits heta Lambert —
innehaft betydliga besittningar i Demerara. Men å andra sidan har ingen
lyckats visa identiteten mellan borgarsonen från Umeå och vare sig
bodmeribankiren i Amsterdam eller plantageägaren i Demerara eller
mellan dessa inbördes. Och till slut — hvad som är af afgörande
betydelse för bedömandet af hela saken — det har aldrig utrönts,
att eller hvar det »Lambertska arfvet» öfver hufvud existerar. Af
de många fruktlösa försöken att finna och utfå arfvet knyter sig ett
rätt uppseendeväckande till Demeraraspåret. En på arfvingarnas
bekostnad utsänd och med vidtgående fullmakter försedd
förtroendeman, Erik Haquin Huss, begaf sig från Holland dit utan att först
redovisa för sitt uppdrag eller återställa mottagna papper. Där
återfinnes han jämte en annan svensk, Jonas Fileen — hvars pengar
sedan af arftagaren, brodern P. E. Filén, donerades till allmännyttiga
ändamål, bl. a. till Upsala och Lunds universitet — som
innehafvare, ehuru med oklar rättstitel, till vissa som »Lambertska»
utpekade egendomar; hans ouppredda förhållande till de hemmavarande
kommittenterna lägger en förmodan nära, att han grundat sin lycka
genom att missbruka deras fullmakter, men detta antagande, som
skulle lösa gåtan, har aldrig ledts i bevis. Nu mera aktuell är en
annan version, som spelat en stor roll i de senare
arfsspekulatio-nerna, ehuru i och för sig blott ett värdelöst hugskott. I
»arfsevan-geliet» ingår äfven, att kapitalet växer med ränta på ränta och alltså
måste nå en så svindlande storlek, att utbetalningen däraf en gång
blir alldeles ruinerande för förvaltaren. Då man ej kunde begripa
de trassliga lånetransaktionerna mellan Sverige och Holland,
fantiserade man ihop, att Holland för att befria sig från denna växande
skuldsumma lånat svenska staten pengar i afsikt att sedan afspisa
arfvingarna med dess obligationer; alla arfvingarnas vedermödor
berodde då helt naturligt af att vederbörande i Sverige, som dittills
genom dessa lån faktiskt lyft deras kapital, af fruktan för upptäckt
lade hinder i vägen för hvarje deras bemödande. Förtalet växer
f. ö., och misstankarna söka sig alltjämt nya föremål, såsom
lyckligare lottade medärfvingar och andra, i samma mån som själfva saken
blir hopplösare. Ej ens nattliga skattsökerier saknas i denna historia.
Men om allt detta läser man helst och bäst i Högbergs egen
framställning med dess af kärf humor kryddade saklighet. Där äro
spännande öden och kuriositeter, fantastiska förvecklingar och hugskott
nog för att förströ några timmar. Och när man lägger bort boken, har
man mött nog många lefvande gestalter, sett nog mycket af mäss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
