Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Henrik Schücks Shakspereverk. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Hamlet, liksom den landsflyktige hertigen har drag, som
erinra om Prospero. De verk, som härstamma från denna tid,
bära alla prägeln af konstnärlig harmoni och oblandad
skaparlycka. Men det dröjde ej länge förr än andra toner skulle göra
sig märkbara i hans författarskap. Det första anslaget till
dessa finner man i den år 1599 skrifna tragedien Julius Caesar.
Schück behandlar detta drama med en värme, som
förråder ett starkt personligt intresse. Med större erkännande
än vanligt bedömer han teckningen af själfva Caesar-gestalten.
Oftast anses denna som i det väsentliga förfelad. Särskildt Brandes
har klandrat Shakspere för att han låtit Caesars mänskliga
svagheter framträda i så skarp belysning, att hans storhet blifvit
lidande däraf. Schück bedömer den Caesar, Shakspere skapat,
på ett annat sätt och vill visa, att Shakspere icke förringat sin
hjältes betydelse därigenom att han gifvit honom rent mänskliga
drag. Men hvad som mer än allt annat gör Schück benägen
för att i Julius Caesar se något nytt i tragediens allmänna
historia liksom äfven i Shaksperes eget författarskap är teckningen
af Brutus. Här har Shakspere ställt upp ett problem af ny och
epokgörande art: en hjälte, som trots sina ädla motiv drifves
till att begå ett stort brott och som därigenom råkar i en strid
med sig själf, ur hvilken ingen annan utväg än undergången
finnes. I och med det att Shakspere fått greppet om detta
slag af problem har han kommit in på den bana, som han under
sina senare år fullföljer och där märkesstenarna utgöras af de
stora tragedier, hvilka skrefvos under 1600-talets första
decennium.
Som hvar och en väl vet, är litteraturen om dessa Shaksperes
stora mästerverk hart när oöfverskådlig, men icke dess mindre
erbjuda de allt fortfarande många olösta problem. Texternas
bristfälliga beskaffenhet, den ovissa tidsbestämningen, en oändlig
mängd tolkningssvårigheter och mycket annat därtill förena sig
för att försvåra forskarens arbete. Och hvad den estetiska
analysen och värdesättningen angår så erbjuder den här ännu större
svårigheter än annorstädes hos Shakspere. Den äldre
Shaksperekritiken har härvidlag i stor utsträckning tagit förnuftet tillfånga
under trons lydnad och utan åtskillnad beundrat allting med
samma entusiasm. Men för den nyare forskningen ställer sig
saken icke så enkel. Det gäller att skilja slagget från malmen,
att fritt och ärligt draga gränsen mellan det nya och värdefulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
