Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Världskrigets förlopp. Serbiens eröfring. Af Sune Bergelin - Centralmakternas gemensamma offensiv mot Serbien hösten 1915 - Slutakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 SUNE BERGELIN
egna lefvande kraftresurser. Genom tillförsel af krigsmateriel
åt Turkiet skapas nämligen offensivförmåga åt en utbildad
armé på säkerligen minst en half million soldater, bundna till
relativ overksamhet, så länge ammunition m. m. felas.
Samtidigt torde påpekas ett för Österrike-Ungern speciellt mål
med Balkanoperationerna. För dubbelmonarkien gällde ju, att,
innan världskriget afslutades, få målet för krigsafsikten juli 1914
uppnådt. Tillfället var nu lägligt för Serbiens krossande och
räkningen med Montenegro kunde samtidigt göras upp,
hvarigenom äfven möjlighet skapades för ett starkt hot mot de
italienska intressena på Balkan.
När så tiden blef inne för centralmakternas aktiva ingripande
mot Serbien, och deras diplomater kunde sätta reell säkerhet
bakom sina löften till Bulgarien, fattade detta land sitt beslut.
Sedan skördens inbärgande slutförts, anbefalldes den 21
september allmän mobilisering, hvars slutmål snart blef klart för
ententemakterna. Till »värnande af sin neutralitet» vidtog
Grekland tre dagar senare samma åtgärd.
SLUTAKTEN
Det militära målet med fälttåget var den serbiska arméns
krossande. Såsom eit viktigt medel härför framstod ett snabbt
besättande af den bördiga Moravadalen samt
Kragujevats-Nisj-området, hvarest landets militära hjälpkällor voro fastlåsta till
ett ganska begränsadt område. Detta områdes betydelse för det
serbiska försvaret ökades i samma mån som risken för eit
afbrott af förbindelsen med Saloniki framträdde.
Centralmakterna valde denna gång vägen från södra Ungern
öfver Donau och nedre Säve. En intimare och resultatrikare
samverkan med den mot Gammalserbien afsedda bulgariska
armén kunde förväntas vid ett anfall norrifrån än från nordväst
öfver Dvina. Därtill kom, att centralmakterna kunde snabbare
påräkna att få förbindelsen med Bulgarien och Turkiet säkrad
samt den genomgående järnvägsförbindelsen ordnad. En
ytterligare orsak var, att förflyttningen af de stora truppmassorna
från den ryska krigsteatern kunde med utnyttjandet af det rika
järnvägsnätet i Ungern äga rum rriycket hastigare till Donau —
Save-fronten än till D vina-fronten. Detta var af särskild
betydelse, då det måste framstå såsom ett viktigt önskemål att få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
