Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Sverige och världskrisen för hundra år sedan och nu. Af Sam. Clason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därefter kan den generation uppväxa, som från sin skoltid
är fullt förtrogen med de nya resultaten. Vetenskapsmannen
får alltså ofta, likasom mången odlare, så utan att se skörden
mogna.
Hvad angår Sveriges öden för hundra år sen, har det
emellertid utan allt tvifvel numera i rätt vida kretsar börjat anas,
att problemet icke går att lösa så lätt, som den hittills rådande
uppfattningen föreställt sig. Det torde visserligen hos oss
svenskar finnas stor benägenhet att i fråga om historiska olyckor
likasom skapa oss en syndabock, som skall bära all skulden;
därigenom befrias ju de öfriga, d. v. s. dina och mina förfäder
eller meningsfränder, från hvarje andel däri. Men man har
dock alltmer börjat få på känn, att denna syndabocksteori icke
kan drifvas hur långt som helst, och att, hvad särskildt Gustaf
IV Adolfs tid angår, det ligger något rätt så onaturligt och
orimligt i att tillskrifva alla brister och felsteg en enda person, som
man därtill låter vara ovanligt enfaldig och virrig. Voro då
alla andra ofelbara, eller, om de ej voro det, hafva deras
missgrepp ej spelat någon roll? Och var han så undermålig men
de så kloka och präktiga, huru kunde de då i en följd af år
låta honom ensam bestämma allt?
Den klarnande insikten, att problemets lösning ej är så enkel,
som man fordom trodde, synes emellertid på vissa politiska
håll, egendomligt nog, hafva verkat en smula enerverande. Man
tycker eljes, att när vi nu hunnit mer än hundra år från
tilldragelserna, de kunde få bedömas uteslutande efter sin egen
innebörd. Symtom hafva emellertid framträdt af en uppfattning,
som icke vill riktigt finna sig däri. Det är, som om den grupp
människor, som plägat kallas »1809 års män», skulle vara nära
nog tabu, ett slags obesmittade och ofelbara nationalhelgon, som
det vore oförsvarligt att kritiskt röra vid. Hur ovetenskapligt
ett sådant betraktelsesätt är, behöfver ej framhållas. Äfven om
Georg Adlersparre, Hans Järta, K. H. Anckarsvärd m. fl. måste
det gälla, att den historiska forskningen skall söka få fram dem
sådana de verkligen voro, likgiltigt hvilken färg de till sist
få. Ingen modern meningsriktning kan ha något gagn af att
framställa dem i annan dager än den verkliga. Det vore tvärtom
en förolämpning mot hvarje sådan meningsriktning, om man
ville häfda, att den skulle behöfva kläda ut historiska
personligheter i egenskaper, som de icke hade, för att få de idealfigurer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
