Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Nyare historiska publikationer. Af Carl Hallendorff - P. Sörensson: Generalfälttygmästaren Hugo Hamilton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 LITTERATUR
Mellan de båda kollegerna bestod, från år 1702 och sannolikt ända
tills postgången mellan Karl XII:s högkvarter i Ryssland och
hemlandet blef omöjlig, en särdeles flitig korrespondens, hvarvid de
meddelade hvarandra allt viktigare inom politik och hoflif, som skäligen
kunde anförtros åt papper och penna; för all säkerhets skull
använde de sig ofta af chifferskrift för ömtåligare saker. Tydligen ha
de båda bildat en ganska mäktig dubbelpost, Hermelin genom sitt
inflytande hos Piper och i högkvarteret, Bark genom sina nära
förbindelser med Ulrika Eleonora och sin ställning inom kansliet
härhemma. Deras förbindelse har varit misstänkt och fruktad men
naturligtvis också använd, speciellt af platsjägare och andra, som i en eller
annan väg sökte sin lycka befordrad. Om dylika saker meddela
Barks bref mycket, jämväl om politiska rykten och hof skvaller. Men
genren är trång och genom motivens ständiga upprepning i längden
tröttande, det var ju heller icke mycket, som då skedde här i
Stockholm, hvarför personliga småsaker mest konsumerade
uppmärksamheten. Rörande Karl XII:s politik ger korrespondensen föga och
knappast mera i fråga orn det verkliga tillståndet inom landet. Däremot
är den mycket värdefull för kännedomen om åskådningarna inom
ledande ämbetsmannakretsar. Det bör tilläggas, att intrycket från
denna är ganska nedslående, särskildt genom den tendens åt
korruption, som så fast innästlat sig hos Karl XI:s byråkrati. Tydligen
behöfdes ej mera, än att den starka kungliga auktoriteten försvann, för
att det egoistiska, trångsynta byråkratväldet skulle florera. Samuel
Bark fick ock lefva tillräckligt länge för att vara med om dess första
triumfer och äfven åtskilliga af dess ledsamma frukter.
Huru snabb och direkt öfvergången var från den karolinska tidens
kraftfulla prestationer till frihetstidens upplösning, demonstreras
åskådligt i en skrift af docenten Per Sörensson om
Generalfälttygmästa-ren Hugo Hamilton (Sthlm 1915, P. A. Norstedt & Söner, kr. 3,75).
Arbefet, som utgör första numret i en serie Skrifter utgifna af
Hamil-tonska släktföreningen (under redaktion af fil. dr Holger Rosman),
skildrar på grundvalen af noggrann forskning samt i en klar och
behaglig framställning sin hjältes lifslopp. Hugo H. var brorson till
de båda bärare af namnet, som under trettioåriga kriget trädde i
svensk tjänst, kom 1680 hit till landet men stannade i olikhet med
farbröderna här samt blef genom en af sina söner stamfader för den
grefliga ätten Hamilton. I krigshändelserna på Karl XI:s tid tog han
egentligen del som en af Stenbocks souschefer i slaget vid
Hälsingborg, som duktig organisatör af försvarsanstalterna vid Göteborg,
slutligen under konungens sista år i liknande egenskap inom
Västernorrlands län; där fick han efter Karls död på sin lott att
nödtorftigt skydda kusten mot ryska mordbrännartåg, hvilket ock lyckades
för residensstaden Gäfle men annars rätt ofullkomligt. För öfrigt
gick han genast med lif och själ upp i de begynnande
riksdagsstriderna, hvari mer än en bärare af hans namn snart skulle taga
mycket betydande del.
Ett af de centralaste kapitlen i den tids historia, till hvilken Sörens-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
