Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Frihetstidens parlamentarism och vår egen tid. Af Ludvig Stavenow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRIHETSTIDENS PARLAMENTARISM OCH VÅR EGEN TID 177
blef visserligen alltid en af partikampens yppersta mål, det
synliga uttrycket för ett partis triumf öfver motståndaren och främsta
garantien för partigrundsatsernas trogna vårdande under
mellantiden mellan riksmötena — alldeles som ännu i dag regeringens
bildande uppfattas såsom främsta inseglet på ett partis seger.
Men den byråkratiska uppfattningen af riksråden såsom en sorts
förmän, som man misstänkte vilja använda sin auktoritet till
obehörigt intrång på de maktägande ständernas egen fria
verksamhet, försvann aldrig. Minnena från rådsväldets glänsande
dagar på 1600-talet voro städse vid lif och födde fruktan och
misstro, alldeles som envåldstidens minnen aldrig läto
misstankarna mot det slagna kungadömet söfvas till rö. Ju längre
frihetstiden fortskred, dess Vanmäktigare blef dess regering.
Ännu under periodens början stöddes rådet af den gamla
auktoritet och glans, som omgaf ämbetet af ålder. Sedan
parlamentarismen fullt brutit igenom med hattpartiets stora seger,
intog väl rådet ännu en tid en i viss mån ledande ställning,
då det parti, som genomkämpat segern, insatte i regeringen
sina yppersta män af adel. Men ju mer den vanmakt blef
uppenbar, som drabbade riksråden på grund af deras
utestängande från ståndens och utskottens förhandlingar och
riksdagens afundsamma månhet om sin makt, desto oftare inträffade
det, att de stora partiledarne vägrade utbyta sin verkliga
maktställning inom partiet och stånden mot rådsämbetets glänsande
men maktlösa heder. Ju mer ständerväldet blottade sin
egentliga karaktär, dess obetydligare blef rådet, dess mer fylldes
detsamma af marionetter i de oansvariga partichefernas hand eller
af statister på den politiska skådebanan, som nöjdes med skenet
och glansen, medan höfdingarna stannade utanför.
Såsom denna epoks mest dystra minnen framstå partihatet,
förföljelserna af slagna motståndare och belöningarna åt det
segrande partiets anhängare, mutväsendet och inblandningen af
utländska makter i svenskt partilif. Dylika lyten äro kanske
nödvändigt förenade med all parlamentarisk maktutöfning, och de
framträda öfverallt ohöljdt under parlamentarismens tidigare
epoker. Vi finna dem ej blott i Sverige utan fullt ut lika mycket
i det parlamentariska* statsskickets glänsande ^mönsterland
England. Det är först införandet af offentlighet i det politiska
lifvets förhandlingar och af tal- och tryckfrihet, som kunnat
öfvervinna de svåraste missförhållandena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
