Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Fredsproblemet. Af Ludvig Douglas - Ryssland och centralmakterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 LUDVIG DOUGLAS
Ryska riket! Hvad ligger det icke för betydelse endast i
den enda lilla statistiska notisen: »Rysslands årliga folkökning
är så stor, att den på mindre tid än tre år uppväger hela
Sveriges befolkning»!
Den ryska kolossen med sin landhunger, med sin hos den
stora massan till religiös tro vordna lära, att det är den slaviska
rasen beskärdt att råda öfver Europa — med samma massas
fatalistiska underkastelse under sin öfverhets bud — med sin
hänsynslösa centrala ledning, har med och genom allt detta
länge utgjort en fara för västerlandet, men den ryska
expan-sionsdriften har under de senare decennierna varit riktad åt
andra håll.
Nu ha franskt guld och klok engelsk statskonst vetat att
infånga den ryska jätten och ha för hans känsliga sinne och
robusta aptit låtit hägra länge eftersträfvade mål — i fjärran
herraväldet öfver Balkan och Bosporen, på nära håll hämnd på
och tillintetgörelse af den hatade merkantile tyske öfverman nen,
han, hvars fädernesland till på köpet nu uppträder såsom en
j ämn Ii k stormakt.
Därför har den sydgermanska nya stormakten varit tvungen
upptaga striden och den har gestaltat sig till en rasstrid mellan
slaver och germaner. Men den utkämpas, hvad den förstnämnda
parten angår, icke såsom ett krig i vanlig bemärkelse — att så
icke år, därom talar redan erfarenheten om det med asiatiskt
barbari härjade Ostpreussen, därom vittna omänskligheterna,
när 100,000-tals fredliga invånare bortdrefvos från de evakuerade
polska, litauiska och baltiska guvernementen och hjälplöst
lämnades åt sitt öde — utan striden har nu antagit karaktären af
en kraftmätning på lif och död mellan tvenne raslynnen och
kulturvärldar.
En gång förr fhar denna sammandrabbning ägt rum, striden
var då från världshistorisk synpunkt betraktad endast en
förpoststrid. Förpostens kommendant var på den ena sidan vår
konung Karl XII, hvilken med sin fjärrskådande blick bland
mängden af motståndare hade upptäckt den farligaste fienden.
Men Sverige fick då icke utkämpa striden för den gemensamma
germanska kulturen ensam, utan det anfölls i ryggen af andra
makter, delvis af samma stam, och Sverige fick ge vika. Genom
Österrikes, Bulgariens och Turkiets anslutning till striden sträcka
sig stridslinjerna denna gång tvärsigenom hela östra Europa. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
