Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Af O. Wieselgren - Sigfrid Siwertz: De stora barnen - Anna Wahlenberg: Den starkaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
n* LITTERATUR
sig en smula missbelåten med detta tillvägagångssätt; det bär
verkligen en viss prägel af retsam nonchalans, som lockar läsaren att
protestera. Men författaren har säkerligen haft de mest reella skäl
för att handla som han gjort. Han har utan tvifvel en viss känsla
af att hans fantasi icke räcker till för att skänka lif åt bredare
anlagda skildringar, och i fullt medvetande om denna sin begränsning
håller han sig till hvad han vet sig kunna prestera och undviker att
ge sig in på områden, där han icke känner sig fullt hemmastadd.
Häri ligger den egentliga svagheten i Henning Bergers hela
författarskap. »Digteren», säger Kierkegaard, »maa have hvad Nordboen
ventede i Gimle, et Sviin, som han altid kan skjsere af og som altid
paa ny voxer ud.» Men detta kraf är Henning Berger icke i stånd
att uppfylla; han kommer ständigt tillbaka med samma anrättning
som förut. Därför kan man väl läsa hans böcker med ett ofta
ganska stort nöje, men man kan knappast känna något mera
djupgående intresse för hans litterära produktion i dess helhet — något
som dock icke bör hindra oss från att erkänna, att de i Hörnfelt
förekommande skildringarna från Stockholm, Chicago och Paris äro
alldeles förträffliga.
Den som i likhet med författaren till dessa rader förra året gladde
sig åt Sigfrid Siwertz förträffliga roman, En flanör, kan knappast
undgå en viss känsla af besvikelse, då han slutat läsningen af hans
för någon tid sedan utkomna novellsamling De stora barnen. I
det förstnämnda arbetet tyckte man sig märka en bestämd tendens
till fördjupande båd-e af problemet och af karaktärsteckningen, men
i den nya boken finnes det knappast någonting, som pekar åt detta
håll. Den bästa af novellerna är den första, hvilken bär titeln
Änk-leken; den handlar om en västkustfiskare, som försöker spela rollen
af död i syfte att komma åt sin lifförsäkring men misslyckas och
visserligen reder upp saken för sin egen räkning men däremot genom
sin ansvarslösa obetänksamhet drifver sin hustru till förtviflan och
själfmord. Hufvudfiguren är tecknad med lif och sanning, miljön,
det bohuslänska fiskläget, likaså; hustrun gör kanske i viss mån
intryck af romanfigur men förefaller dock icke alldeles overklig.
Men de öfriga berättelserna äro afgjordt svaga. Författaren har, som
han med titeln på sin bok väl velat antyda, afsett att skildra en
rad varianter af en och samma typ, ett slags naiv och oreflekterad
ögonblicksvarelse, som aldrig på allvar kommer i kontakt med
verkligheten eller fattar dess kraf utan lefver hela sitt lif med samma
omedvetna lättsinne som ett barn. Men utförandet står icke i nivå
med intentionerna. Visserligen finns det läsvärda saker i boken —
exempelvis den roande bagatellen Etsaren och skälmarna, en episod
från Paris, byggd på ett ganska fyndigt motiv — men som helhet
kan den knappast anses öka författarens litterära berömmelse.
Anna Wahlenberg s böcker tillhöra ej de verk, som i regel äro
föremål för den i egentlig mening litterärt intresserade allmänhetens
uppmärksamhet. Hon fängslar icke genom några nya effekter eller
någon originalitet vare sig i karakteristik eller ämnesval; hon tecknar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
