Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Goethe och vi. Af Edv. Lehmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468 EDV. LEHMANN
gör icke saken bättre. Med ens stå vi midt i Fredrik II:s, i
Voltaires och Rousseaus århundrade och se, hur en snillrik man
och en förnäm herre förhåller sig praktiskt till kvinnan,
växlande mellan en Leibnitz’ och Kants filosofiska försakelse och
konstnärlig och aristokratisk liberlinism, och vi se åter
Frank-furt-patriciern, som icke vill neka sig något, men nog vill ha
sin person, sitt arbete och sin position i fred; och man besannar
Schillers första intryck af och ord om Goethe, att han var en
människa, »der sich nicht geben känn».
När det kom till stycket och gällde det dagliga lifvet — där
en lifsåskådning skall bestå sitt prof— anvisade han dock
kvinnan hennes plats bland det, som i yttre mening gör ett hus
bekvämt. Därom har han talat så tydligt som möjligt i det
versifierade bref, som i upplagorna kallas »Zweite Epistel» (Cotta I,
Episteln). Han skämtar icke, säger han själf därom: »Die Frage
war ernsthaft, und besonnen verlangst Du die Antwort; ich fahre
bedächtiger fort.»
Nu handlar brefvet visserligen endast om unga flickors
uppfostran, men han har intet, intet att bjuda dem eller att fordra
af dem annat än källare och kök, trädgård och hus med de
hundrade ting, som väl att märka numera aldrig tillagas hemma,
utan köpas för halfva priset i en butik. Det är väl bekant, att
Goethe i detta vänbref säger, att om han hade döttrar, skulle
aldrig en bok från lånbiblioteket komma öfver hans tröskel; och
många ha med obehag (andra med välbehag) citerat den
ryktbara strofen:
»Wunscht sic dann endlich zu lesen, so wählt sic gewisslich ein Koclibucli»
— men det är egentligen i raderna förut, som århundradets
hästhof sticker riktigt fram:
»Immer lst so das Mädchen beschäftigt und reifet ini Stillen
Häuslicher Tugend entgegen, den klugen Mann zu beglucken.»
Jå, så uppfostrades våra mormödrar, och så betraktades de:
mannen var mål och kvinnan medel; hennes lifvar till för hans
lycka. Och den kloke Goethe klädde det i ord.
Men »den kloke mannen» blef icke lycklig i sitt hus.
De anklagelser, som vår tid kan rikta mot Goethe, äro alltså
många — eller rättare sagdt: det är blott en; ty de samla sig
alla i en punkt: han var icke någon social begåfning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
