Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Tio års storpolitik i belgisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom att afböja den engelska regeringens förslag om afsändande af
franska och engelska krigsfartyg till Agadir. Den belgiske
representanten i Paris uttalar i en af sina depescher expressis verbis sitt
förtroende till kejsar Wilhelms fredskärlek och sitt misstroende till
Englands.
Af stort intresse äro ock de bidrag, som i de belgiska rapporterna
lämnas till kännedomen om den stämning, som i de tre länderna
framträdde efter det skickelsedigra Agadir-året. Redan i december
1911 rapporterar Greindl, att tyskarna, som förut ej hyst fientliga
känslor mot England, under det senaste halfåret börjat göra det.
Samma iakttagelse har gjorts af andra kompetenta bedömare. Från
London heter det i början af 1912, att man efter afslöjandena om
Caillaux’s förhandlingar med Tyskland känt sig en smula ångerköpt
öfver att ha varit mera fransk än franska regeringen själf. I en
annan rapport lämnar grefve de Lalaing en redogörelse för den
opposition mot Greys utrikespolitik, som framträdt från radikalt håll
både inom och utom parlamentet och som haft ett ihärdigt och
talangfullt språkrör i den af F. W. Hirst utgifna »Economist».
Mest gifvande äro emellertid baron Guillaumes rapporter från
1912—14. Gång efter annan och med stigande oro fäster han sin
regerings uppmärksamhet på den franska opinionens svängning i
chauvinistisk riktning efter Agadirkrisen och betonar, att denna
stämning befordrats af regimen Poincaré. »Jag har redan framhållit»,
skrifver han i jan. 1914, »att det är herrar Poincaré, Delcassé,
Millerand och deras vänner, som uppfunnit och fullföljt den
nationalistiska, krigiska och chauvinistiska politik, hvars pånyttfödelse vi
bevittnat. Den är en fara för Europa och för Belgien. Jag ser däri
den största fara, som för närvarande hotar Europas fred, ej att jag
har någon rätt att antaga, att republikens regering uppsåtligt ämnar
störa freden — snarare tvärtom — utan emedan den hållning
kabinettet Barthou intagit enligt min åsikt framkallat en stegring i de
militaristiska tendenserna i Tyskland.» I Frankrikes återgång till den
treåriga värnplikten ser han en allvarlig fara: i längden kan, menar han,
landet ej bära densamma och står då inför det förtviflade dilemmat
att antingen öfverge den eller slå till. Beträffande den stora tyska
härreformen af 1913 framhålla rapporterna både från Berlin, London
och Paris, att densamma icke varit riktad mot Frankrike utan haft
sin grund i den förändrade situationen på Balkanhalfön, som
försvagade Österrikes ställning. I en rapport från febr. 1913 framhåller
f. ö. baron Guillaume, att den franska försvarsreformen af nämnda
år ej var ett svar på den tyska utan i mycket blott förverkligade
gamla önskemål.
Vid sidan af dessa hufvudlinjer i de belgiska sändebudens
rapporter må äfven framhållas några smådrag af särskildt intresse.
I en rapport från Berlin angående den fransk-tyska afspänningen
under den sista Balkankrisen meddelar baron Beyens, att, enligt hvad
franske ambassadören Cambon sagt honom, Tyskland år 1909, innan
det vid Sångarbron afgaf sin förklaring, att det gjorde Österrikes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
