Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Franska stämningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 443
pånyttfödelse. Under intrycket af den berusande känsla af nyvunnen
kraft och återvunnen ära, som efter framgången vid Marne bröt fram
öfver hela Frankrike, stegras Barres’ fosterlandskärlek till en
lidelsefull entusiasm, som knappast längre känner några gränser. I fantasien
tecknar han för sina läsare grunddragen till det nya Frankrike, hvars
grundvalar nu som bäst läggas af männen från 1914: ett kraftfullt
och mäktigt rike med en stolt, klar och manlig kultur, präglad af
Corneilles stränga pliktkänsla och Pascals djupa allvar, en kultur,
där ingen plats finnes för anarkiska och individualistiska tendenser
utan där alla i gemensamt arbete ägna all sin kraft åt statens och
det allmännas välfärd. »Nos soldats sont les fréres des héros de
Corneille.» Då han ger form åt dessa framtidsförhoppningar, får hans
röst en djupare klang än eljest, och man förstår, att det dock icke
blott är lust efter publikframgång och nya sensationer, som ledt
Barres in på den politiska banan. Likaledes förstår man skälet till
att han af ungdomen räknas bland den nationella pånyttfödelsens
främsta krafter och nämnes sida vid sida med de bägge nu
bortgångna personligheter, som mest af alla arbetat på att hålla
revanche-tanken vid lif, nämligen Paul Derouléde och Albert de Mun. Hvad
som besjälade dessa och gaf innehåll åt deras verksamhet, den
orubbliga tron på den franska kulturens eviga lifskraft och dess höga mission
i världens andliga utvecklingshistoria, återfinnes i kanske ännu högre
grad hos Barres. Länge hade man i Frankrike blott ett par mer
eller mindre skeptiska och ironiska fraser till svar på
framtidsdrömmar sådana som dessa; hvar och en, som vågade träda upp till
försvar för den historiska traditionen och tro på dess värde äfven för
vår tid, betraktades som hemfallen åt verklighetsfrämmande
fantasterier. Men nu har allt detta förändrats, och ingenstädes ser man
klarare än i Barres’ här omtalade verk, att det för ett par år sedan
gängse slagordet »la renaissance de 1’orgueil francais» i närvarande
stund har blifvit en lösen för hela det franska folket.
Hos oss finnes det väl ingen, som icke med glädje konstaterar
denna förändring. Vår tacksamhetsskuld till den franska kulturen
är både gammal och betydande, och af den heroismens,
själfupp-offringens och fosterlandskärlekens anda, som i närvarande stund
besjälar Jeanne d’Arcs rike, »la douce France», kunde vi för visso
ha mycket att lära. Men i Barres’ framställning finnes det vid sidan
af hänförelsen för Frankrike äfven ett annat element, som hos oss
måste väcka känslor af helt annat slag, nämligen ett rent måttlöst
hat mot germanismen som kulturfaktor öfver hufvud taget och ett
ohölj dt förakt för dess prestationer, såväl andliga som materiella.
Sedan gammalt har man ofta plägat konstatera, att den franska
kulturen alltid haft en stark tendens att proklamera sin
öfverlägsenhet öfver andra bildningsformer och som följd däraf isolera sig inom
sina egna gränser; men aldrig förr har man sett denna känsla af
egen öfverlägsenhet så som nu taga sig uttryck i ett generellt
underkännande af allt som presterats af en annan ras. Det är den eljest
i Frankrike föga populäre Gobineaus teorier, som här möta oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
