Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Strindbergsminnen - Lukianos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312 DAGENS FRÅGOR
för att till fullo draga nytta af en vunnen framgång. Ofta har det
klagats öfver hur illa det var ställdt förr i världen, då en författare
för att vinna sin utkomst måste liksom andra samhällsmedlemmar
söka sig ett arbete och sålunda dela sin tid mellan diktarkallet
och det praktiska lifvets uppgifter; men det måste erkännas att då
man ser hur den fria författartillvaron i realiteten gestaltar sig,
känner man sig icke böjd att betrakta nutidens förhållanden som någon
utveckling till det bättre.
Lukianos. Det torde finnas få författare så ägnade att bryta med
den ofta mötta föreställningen om antikens marmorstela oåtkomlighet
som Lukianos. Om några klassiska verk kunna hans satirer förliknas
vid antik skulptur, där färgen ej vittrat, där ingen förklarande
lärdom behöfves för att påvisa ursprunglig målning, som gaf lif och
mening åt nu skenbart liflösa partier. Lukianos är omedelbart roande
och underhållande. Han skämtar dråpligt, oförlikneligt lustigt med
den fornåldriga gudavärlden, han gycklar skoningslöst med samtidens
grälande filosofer, och lik Timon i sin berättelse låter han rappen
och stenarna hagla öfver människors kryperi och feghet.
Vidskepelse och intellektuell slapphet öfverhufvud äro först och sist föremålen
för hans kvicka hån och nog så bitande frågor. Det rent destruktiva
i Lukianos’ läggning har ofta framhäfts. Visst är, att han intet ställer
upp, där han slår ned. Och äfven medvetandet om det utsiktslösa
i att bibringa hellener och barbarer det sunda förnuft, han kämpar
för, bär han med gycklande lugn. Han visste alltför väl, hur offren
uppe på Akropolis, nere vid Ilissos tändes år från år, hur hermerna
bekransades vid vägar och gator, trots att generation efter generation
hånat och bevisat som han. Lukianos hade ju också födts i en tid,
som afvunnit de gamla gudarnes kulter det stämningsvärde,
traditionerna stundom förläna, och han såg årligen nya gudar med bullrande
kulter vinna fast fot, vidskepligheten blomstra som aldrig förr. Mot
allt detta vände han sig. Men för de stora dragen i det andra
efter-kristliga århundradets historia hade tydligen Lukianos från Samosata
föga sinne. Ty det var under romarrikets kanske glansfullaste år,
då styrka och rikedom, ingalunda förfall, gifva sin prägel åt stat,
furstar och världsbild, som han i Greklands småstäder fann föremål
för sitt kvicka gnabb mot samtidens lyten. En jämförelse med Swift,
som f. ö. i vissa stycken efterliknat Lukianos, ligger nära till hands.
Dessa båda satirikers ställning till sin omgifning äger ett obestridligt
släkttycke, om ock Lukianos är mera gycklande, kanske mindre bitter
och säkerligen ej som Gulliver skulle ha velat stanna hos de
rättrådiga houyhnhnms. Om ej för att skrifva satirer äfven om deras
församlingar och gästabud.
En öfversättning af sju bland Lukianos mest kända berättelser är
det som häradshöfding Hans Hult genom sin nyutgifna bok, Lukianos,
Valda skrifter i svensk öfversättning (Norstedt, 154 s., pris 2,75),
lägger till de tre satiriska dialoger, han för några år sedan tolkade
och utgaf. Vi uttala den förhoppningen, att dessa lefvande och intres-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
